Det kunde jag inte ana om faderskapet

Som surmulen 17-åring var jag så säker på att jag aldrig skulle bli förälder, att jag slog vad med min far: 100 spänn till honom om jag blir farsa före 30. 100 till mig om jag inte blir det. Jag vann.

Som 35-åring (snart) har jag en helt annan syn på saken än både 17-åringen och 29-åringen. Men det hade nog lika gärna kunnat bli barnlöst, om det inte varit för att jag ville utmana den där fega tvivlaren inuti. Ja, jag var sugen på att ha barn när vi gjorde slag i saken, men det var ingen bergsäker önskan utan fylld med tvivel. De som känner mig blev förvånade – jag var nog en för utpräglad individualist och dessutom surgubbe som inte gillade barn.

Nu har jag en dotter som är 3,5 och en son som närmar sig första året. Det låter klyschigt, men den kärlek jag känner för mina barn är starkare och betydligt mindre självisk än någon annan kärlek jag känt. Nu suckar nog en och annan blasé individualist där ute, och det hade jag också gjort för några år sedan. Men grejen med föräldraskap är att det inte kan förklaras för den som inte är förälder själv. Det finns ingen möjlighet att med ord skicka det vidare. Annat än det där dåliga, som är enklast att fästa sig vid som utomstående: lite fritid, skrik på nätterna, spyor, bajsblöjor och skrik på dagarna.

Häromkvällen när jag stod på crosstrainern med dottern ”tränande” på gunghästen bredvid upplevde jag en sån där stöt av kärlek genom kroppen. Vi hade min blandade Spotify-lista igång, som bland annat innehåller stenhård dödsmetall, och hon gungade så hästen nästan välte. ”Pappa, det här är kul!” tjöt hon överlyckligt medan tonerna av Nile fick det att skallra i fönsterrutorna. Jag avslutar det här inlägget med att bjuda på det som gjorde Alma så glad.