Varför ska man skaffa barn? Hur vet jag om jag verkligen vill ha barn? Hur vet man om man är säker? Frågor som jag som förälder fått ibland, och som jag själv ställde mig innan. 

Svaret på de två sista frågorna kan jag ge direkt: Det vet du/man inte. Att föreställa sig hur det kommer att vara som förälder är mycket svårt. Det var omöjligt för mig. Rättare sagt trodde jag att jag föreställde mig rätt, men verkligheten bevisade mig senare fel. Jag och Sofia hade två katter, och skötseln av dessa håriga damer är det närmaste vi kunde relatera till innan. Så här i efterhand vet jag att den jämförelsen inte gav någonting. Däremot vet jag att jag omöjligt kunde resonera mig fram till hur jag skulle bli som far, och hur det är att vara far för mig. Det måste upplevas.

Den känslan jag hade när det gäller hur säker jag var på att jag vill bli far är: ”det blir nog bra det här, kanske” blandat med nyfikenhet, skräck, ”skit samma, vi kör” och en del tvivel. Rätt likt känslan när vi kickade igång bolaget, för övrigt. En gemensam nämnare mellan faderskap och företagande var även att jag, i efterhand, insåg att de punkter jag fokuserat på som viktiga innan inte alls var relevanta i efterhand. Allt tvivel bortblåst – för det mesta. Ja, ibland tänker jag ”vad har vi ställt till med” i en hundradels sekund – speciellt då ungarna är dryga – men ångrar sedan skamset tanken. Skräcken försvann i födselögonblicket, och nyfikenheten lever kvar. Till min förvåning känner jag mig rätt duktig och erfaren, och när dottern säger att jag är världens bästa betyder det mycket mer än allt annat beröm jag någonsin fått.

När jag nu, med erfarenhet av två barn, ska försöka förmedla till andra hur jag upplever det att vara far; jämför vad jag trodde innan och hur det egentligen är, ska försöka ge någon form av råd och liknande – står jag rätt handfallen. Det enda jag kan säga är att det är ett misstag att försöka tänka sig hur det kommer att vara. Slöseri med tid. Möjligen går det att få en idé om hur det är om du sitter barnvakt eller liknande. Det gjorde inte jag. Det här är på inga sätt som att ha katt eller hund. Du förändras så pass mycket som person att det är omöjligt att sia om någon framtid. ”Hur är det att bli någon annan?” är en fråga som är ungefär lika lätt att svara på som ”hur är det att vara far”?.

Den svåraste frågan är så klart varför du ska skaffa barn. Det vet inte jag, det vet förmodligen inte du heller – fullt ut. För mig kändes det rätt, och det var även en del chansning inblandad. ”Det vore inte likt mig att skaffa barn, för det är inte riktigt min stil” ledde till grubblerier om varför det inte är min stil, och in på spåret om att det nog skulle förändra mig som person på ett fundamentalt sätt. Det gjorde det också.

Min syn på livet och mig själv är i dag helt annorlunda jämfört med innan jag blev förälder. Sånt fnös jag åt som en klyscha innan jag blev farsa. Det gör jag inte längre. För jag tycker ärligt inte att jag är den viktigaste personen i universum längre. Det är mina barn som är viktigast, och jag älskar dem med en värme som fyller hela min kropp. Den kärleken trodde jag inte var möjlig att uppleva för någon som mig.

Några av er som inte är föräldrar kommer troligen att fnysa åt den här texten som en klyscha. Jag förstår er. Det är helt enkelt en sån skillnad att bli förälder som det är mellan min text, och det ni tänker just nu.

Är det värt det då? Ja, tveklöst. Det negativa uppvägs många gånger om av det positiva. Så lyssna inte på olyckskorparna.

dan