Jag minns en sång från kristenscouterna som jag gick på i unga år. ”Du vet väl om att du är värdefull” (varning för autostart på låten), som handlar om att alla är unika och älskade.
I dag tänker jag att vi behöver tillåta oss motsatsen ibland – tillåta oss att inte vara så förbaskat duktiga jämt. Att rentav skita i att försöka prestera, hålla fasaden, bli något, vara någon. Bara dra fingret åt världsalltet. För vi mår bra av att sänka kraven och skratta åt oss själva.
Familjelivet för onekligen med sig ett ansvar. För mig, som oundvikligen tar ansvar i de flesta situationer jag ger mig in i, kan det ansvaret bli betungande. Jag drar inte ensam något lass, utan glömmer helt enkelt bort (gång på gång!) att inte ta jordklotets vikt på mina egna axlar. Typiskt mig, helt enkelt.
Ett vanligt fenomen är att jag tänker på hur gammal jag har hunnit bli, och att de där miljarderna fortfarande saknas på bankkontot. Jag som vill ge min familj Allt. Och sen sätter hjärnan igång och funderar på om det är skrivandet, min mest kända talang, som är enklast att använda för de där extrainkomsterna. Eller om det är coachingförmågan, humorn eller rentav musiken som ska säkra familjens framtid. Kanske något helt annat? Aktier, investeringar, tråkiga saker och hårt slit. Vånda och elände. Nej, fan heller. Och så kommer samvetet, det dåliga.
Jag bestämde mig i dag, för att inte försöka så jävligt. Våga vara en soffpotatis nu under semestern. För att min kreativitet och förmåga att producera bra saker används så mycket ändå, till vardags. Och nu ska den få vila. Jag ska inte grubbla över allt jag borde göra, utan helt enkelt falla tillbaka i en hjärndöd slummer. Omfamna själva levandet. Det är alltid när jag bestämmer mig som den kommer. Kreativiteten.
”Du vet väl om att du är värdelös” nynnar jag under löprundan, samtidigt som jag tänker den där vanliga tanken: det finns inga värden i världen utanför människan. Alla värden skapas i våra huvuden, utifrån ett mänskligt perspektiv. ”Alla människors lika värde” är också en formulering som kommer från ett mänskligt perspektiv. Egentligen stämmer det ju att vi har lika värden, för det finns ingen som sitter facit. Alla har samma värde. Men vi bestämmer våra egna, utifrån våra egna ramar (som är kraftigt influerade av andra människor och samhällets normer).
Om Gud finns, i den klassiska tappningen, kan det finnas värden – herrens egen moral. Rätt och fel, ont och gott och så vidare. I det fallet blir frågan om alla människors lika värde intressantare. Är den person som dömts till helvetet lika mycket värd som jungfru Maria?
Innerst inne vet jag att svaret på alla mina frågor handlar om att göra, inte tänka så förbaskat. Det, och så behöver jag hitta tillbaka till den där 20-åringen igen. Han som inte drog sig för att plantera ut fisk i fontänen i centrala Borlänge.