Ökade rutiner i livet ger en stabilitet. Samtidigt förstärks illusionen av kontroll, förutsägbarhet och sammanhang.
När jag står där på stranden vid forsen, i närheten av där jag bor, upplever jag igenkänning. Den här platsen känner jag mig trygg på. Här mår jag bra, just på grund av igenkänningen.
Jag har gett platsen vissa attribut. Attribut som bara existerar i mitt huvud. Men när jag når platsen kan jag skörda dessa mentala attribut-frukter, från ett illusionens träd. Jag har skapat ett rum i mitt inre, av en plats där ute i världen. Det där rummet är själva gräsmattan, där jag planterar mina illusionsträd.
Hur det än är med detta, så mår jag bra av mina illusioner. Jag har laddat platsen med positiva tankar. De gånger jag har varit där har varit positiva, och till slut har jag börjat associera hela området med tankar som gör mig glad. Och så blir jag glad bara av att gå dit.
Men sen är jag som jag är, och sätter mig för att plocka isär alltihop. En bloggpost som avslöjar tankarna, och som lossar vanans grepp från grenen ut över avgrunden. Jag faller, ner mot nästa illusion.