Vila i frid, farfar Arne

Den andra dagen i juni 2014 skulle visa sig bli solig och somrig. Och samtidigt kall och sorgsen. Min kära farfar dog i dag.

Arne Olsson från Sifferbo blev äldre än många andra. 93 år efter att hans mor födde honom, lämnade han jordelivet. Där emellan inrymdes en händelserik, arbetsam, trygg och stillsam tillvaro. Han var en omtänksam, positiv man som gärna satt tyst för att lyssna på barnens stoj. Han ville vara i händelsernas centrum utan att själv vara aktiv.

Farfar var den starkaste jag visste, och en person jag skröt om inför kompisarna. Hårt arbete i skogen endast i sällskap med trogne följeslagaren, hans häst, var vardag från 13 års ålder. Att jobba riktigt hårt var för honom en självklarhet, och den som hälsade i hand med honom blev varse den enorma styrka som fanns där i – och förblev till långt över 80 års ålder.

Farfar var en uppfinnare. Det var en sida av honom som inte syntes under de sista åren, men som fick honom att le närhelst ämnet togs upp. Ombyggda motorer, epatraktorer och sågbänkar hörde till hans konstruktioner. Själv minns jag med förtjusning de grävskopor han svetsade ihop av några spakar, lite plåt, ett par gamla sadlar och lite annat smått och gott. Jag och min bror satt bredvid varandra och kunde gräva, lyfta, vrida bort skopan och lasta jord. Allt med några enkla rörelser med spakarna.

Det finns mycket annat att säga om farfar också. Han kunde vara sträng, men jag minns honom aldrig som orättvis eller ens att han blev arg. Detta trots att jag var en väldigt livlig liten pojke, som gärna hittade på hyss med honom. Ihopknutna skosnören, papiljotter i hans hår och bisarra lappar i hans och farmors sovrum.

Farfar var med mig på min andra uppkörning också. Den gick helt åt skogen. Jag var så arg på tillsyningsmannen, eller vad den där kontrollanten nu heter, att jag låste in mig på en toalett. Och sen grät jag som ett litet barn, av ilska och skam. Jag vet inte om farfar märkte något, men han dömde mig inte. Vi bara lämnade ämnet uppkörning helt. Jag gillade det där. Han kunde vara tyst på ett bra sätt.

2007 gick farmor bort. Hans livs kärlek, och troligen den enda kärleken. Sedan dess var han sig inte lik, och det var tydligt att förlusten tärde på honom. Den sista vilan innebär nu att hans saknad är över, och det unnar jag honom med hela mitt hjärta.

Jag älskar dig farfar. Tack för allt som har varit. Vila i frid.

Slutligen ett citat från sexåriga Alma:
“Jag vill ha en ny gammelfarfar!”.