Dagen som var, 10 januari 2015, hamnade utanför komfortzonen med sin oväntade vändning. Snö, ångest och krånglande biljävlar ingick i receptet.
Så här var det. Jag och min vän Anders hade gjort upp om att besöka Myrorna denna ödesdigra lördag. Jag är på jakt efter några olika plagg, bland annat en hellång rock av äldre snitt. Fodrad, för vinterbruk.
Sagt och gjort. Jag tog bilen till Borlänge, i det begynnande snöfallet, plockade upp den numera inte fullt så skäggige mannen och så åkte vi till Myrorna. Genomsökte och hittade en del intressant, men inget som motiverade ett köp.
Vi åkte vidare till Biltema, för inköp av bilstol till dottern. Nu snöade det rejält, och den halvtimmeslånga visiten inne i butiken resulterade i behov av att sopa bilen ren från snö, något som också skedde. Därefter vidare till Biltema, en plats som stinker av gummi och lockar män med stora bilar. Affären var snabbt avverkad.
Vidare mot Anders boning, där kaffe sades vänta. Snön lade sig som en smetig kräm runt bilen, och det blev svårt att se. Jag bestämde mig för att använda ett gammalt trick, nedvevningstricket. Det hela går ut på att rutan vevas ner, och sedan upp, för att skrapa bort imma och snö från rutan. Detta skedde vid en rondell, då sikten var riktigt dålig.
Men se, vår vän Gnarp, denna symbol för trilskande och vardagshinder, bestämde sig för att påminna om sin existens. Rutjäveln fastnade längst ner, och förarfönstret gapade vidöppet likt en mun som hungrade efter stora mängder snö. Det spelade ingen roll hur mycket jag rucklade, drog i rutan eller slog på dörren – skiten stannade tvärnere som ett mycket envist barn. Jag behöver knappast nämna att det inte finns någon analog lösning för uppvevning av ruta.
Under eder, som var mycket fulare i tanke än i handling ska sägas, fästes en sopsäck med hjälp av undermålig tejp som bara gick sönder. Kaffet hoppades över i och med att den envisa forslundska problemlösarhjärnan vaknade. Laserfokus och omvärlden bortkopplad. Sorry Anders. Jag ringde min far också, som påpekade att nedvevning av elektriska rutor vintertid är en dålig idé. Precis vad en man med svavel i sinne behöver höra. Nå, relativt balanserad var jag ändå, och förklarade att jag inte äger någon tidsmaskin.
Sedan väntade hemfärden, i det värsta snöoväder jag någonsin kört bil. Klämde fast en sopsäck i dörrens överdel, och höll underkanten själv. Det gick vägen, till en början. I sakta mak, med det flappande ljudet från sopsäcken åkte den översnöade Volvon mot ärans och hjältarnas hem. Det gick bra, och vägen var hyfsat bra – ända tills bilen som åkte först svängde av. Nu var det jag och en radda med bilar bakom. Krampaktigt hållandes den där flappande sopsäckande, som försökte slita sig gång på gång.
Vägvisare Forslund kryssade fram genom vinterkvällen, mestadels i de spår som fortfarande var kvar från tidigare resenärer. Bitvis hade det drivit in så mycket snö att jag inte längre såg vägen. Ren chansning på vissa ställen, och någon gång slog jag in i den höga mittenfåran med snö – vilket resulterade i sladdar. En lärdom från yngre år, då avkörning fanns med i bilden, dök upp i bakhuvudet, och fick mig att åka extra sakta invid ett öppet fält. Mycket riktigt, här var det drivor med snö över vägen.
Där satt jag och klämde fast en flappande sopsäck, ömsom med handen ömsom med armbågen, och skrattade ibland åt det absurda i situationen. Av alla jävla dagar den där rutan skulle haka upp sig, nog fick det lov att bli snöovädret Egons stora dag. Ångesten från förr var också med där i bilen, men till min stora glädje märktes tydligt hur hela jag är tränad och redo för sådant. Och så gjorde även meditationen, som jag faktiskt har hållit på med i tre år eller mer, och gav mig stillhet i tanken. Alla tankar är moln över berget, och snart blåser de bort. Berget består. Detta höll humöret uppe, samtidigt som jag kunde fokusera på att köra säkert.
Hem kom jag, tacksam över mitt lilla äventyr och att ha ett hem att komma hem till. Det är långt ifrån alla som har det.