Rykande färsk hämtmat i bilen, men snömodden får mig att åka runt 80 kilometer i timmen. Hellre lite kallare mat, än ingen mat alls. Men så ligger han där, tryckandes i röven på mig. En stressad gubbjävel, får jag tro.
För den som inte är en stressad gubbjävel själv kan de där pressarna förstöra åkupplevelsen. Det var ju jag och vägen, och random på hela musikbiblioteket rätt in i skallen. Nu kommer jag på mig med att spattigt kolla i backspegeln, småsvära åt att den där typen bakom ligger så nära, och överväga att köra snabbare så att luckan ökar.
Det finns inte en chans att han hinner stanna utan att köra på mig, om han ligger så här nära. Magin är borta, harmonin i att glida fram över vidderna. Irritationen växer.
En annan tanke. Jag vet ju hur sur jag kan bli själv om någon ligger och trycker i 70 på en 90-väg. Borde väl öka, även fast väglaget på den här lilla skitvägen inte inbjuder till fullgas.
Men där dyker den upp, en tanke som jag idisslat allt oftare på senare tid: du kan bara verkligen dömas för regler som du själv har godkänt, och av en domare som du själv har erkänt. Kort sagt, jag är bara skyldig till en gärning om jag erkänner reglerna, att jag har brutit mot dem och domarens rätt att döma. Den här tankegången har jag hämtat från Ayn Rands bok ”Och världen skälvde” som den heter på svenska (mer känd som ”Atlas Shrugged”, dess engelska namn). Sammanhanget i boken är ett helt annat, men det är en klart intressant tanke.
Vad som är intressant är att det här med reglerna och domaren återkommer i alla moraliska sammanhang, och så klart även de juridiska. Modellen är klart användbar för det egna välmåendet inte minst. Exempelvis: när du grämer dig över ditt liv, att du inte blev som du ”borde”; framförallt ringer varningsklockan när jämförelsen med andra människor dyker upp (”varför blev jag inte som den där rika snubben som gick i min klass?”). Precis då tänker du: enligt vilken norm är jag misslyckad? Vem är det som har bestämt normen? Godkänner jag den som gällande, eller är det något som jag tror att bara borde vara sant?
Svaret är oftast nej. Om du trivs med ditt ungkarlsliv ska du inte mäta din lycka i en enhet som är baserad på fyrbarnsfamiljer som gillar husvagnar, och om du är en familjefar ute på landsbygden ska du inte jämföra dig med arbetsnarkomantiska börsmäklare som bor i Stockholms innerstad. För regelsystemen ni går efter är helt olika, och troligen förstår ni inte ens varandra. Är inte i stånd att döma varandra, alls. I ditt huvud är det kanske fyrbarnsfarsan eller börsmäklaren som är domaren, men denna domare är ingenting annat än en illusion. Domaren är du.
I Rands bok är det för övrigt en företagare som befinner sig i rättssalen, dömd för brott mot byråkratiska regler. Poängen är i det fallet att han inte kan dömas, då han inte vill försvara sig. Inte ordagrant: ”Jag godkänner inte era regler, och anser inte att ni har rätt att döma mig. Men om ni med väpnat våld tvingar mig i fängelse, är det er sak.” säger denne man (Hank Rearden). Han får böta några få dollar för detta, just för att han vägrar delta i ett spel där han förväntas vara boven.
Nå, tillbaka till den där snömoddiga vägen. Vad gjorde jag? Precis som Hank Rearden vägrade jag känna skulden (av att vara en väglus, i mitt fall), och jag ansåg inte heller att bilen bakom hade någon rätt att döma mig för vägluseri (vilket jag tolkade den närgångna körningen som). Jag gav helt enkelt fanken i bilen och dess förare, puttrade glatt vidare i 80 och såg efter en knapp minut hur denna bakomliggande bil susade förbi mig över snömodden i mitten på vägen, kanske sladdade till lite och sakta, sakta försvann ur sikte. Familjen fick hem sin mat, och pappa, i säkert behåll.