Jag är ingen religiös person, men det finns ett ”tempel” dit jag går för att söka stöd, inspiration och ibland tröst: jag drar till skogs. Där stigarna försvinner in bland grenverk och bäcken brusar, finner jag min harmoni.
Skogen bjuder på något för alla sinnen. Susande löv, brusande vatten, fåglar som kvittrar. Den friska doften av blad, dov dy och järndoftande bäck. Grönt, brunt, guld och silver. Grov bark, mjuka blad, svalkande mull och förförisk halkig sten. Hur smakar skogen? Den bjuder på frisk harsyra, söt björksav och beska barr. Det här är bara några nyanser.
När jag upplever skogen är det en multisensorisk upplevelse, en parallell. Så många intryck att hjärnan närmast storknar, vilket är en del av förklaringen till harmonin. Det går åt så mycket energi att tankarna inte riktigt kan dra iväg på sina grubbleriupptåg. De faller som osynliga lakan. Det går bara att vara där och då.
I barndomen var skogen den självklara lekplatsen. I tonåren en möjlighet att komma bort från det allt mer överväldigande livet, och den chockartade infarten mot vuxenhetens motorväg. I tidig vuxen ålder en nostalgisk tillflykt, en vemodig jakt på barndomen. I dag är vi jämlika, jag och skogen. Ingen utnyttjar den andra, vi umgås på lika villkor.
Jag är tacksam för varje sten, varje rot och varje levande stund som jag får vistas i den fantastiska skogen.
Hej!
Håller med dig. För mig är skogen ett paradis, en frihet, ett ställe att tanka kraft på och hitta inspiration. Jag har vandrat i mina skogar i mer än 50 år och ändå hittar jag nya guldkorn, nya stubbar och stenar som fascinerar mig, nya vyer, nya blommor, fåglar, djur. Skogen är magisk.
Ja, magisk är faktiskt den bästa beskrivningen.