Min dotter Alma fyller snart åtta år. Jag minns när jag själv fyllde åtta. Det är mycket som inte är lika.

Jag minns när min pappa fyllde 30 år, och jag minns när min farfar var lika gammal som pappa är nu. I båda fallen kändes de båda herrarna uråldriga, och ouppnåeliga i sin ålderdom. ”Det måste ta hur lång tid som helst att bli så gammal” brukade jag tänka, ändå med viss noja och rädd om mina ungdom. Numera tror jag inte att det tar så lång tid att åldras en sisådär 20 år, för jag vet att det känns som en kort tid…

Såna här jämförelser får det att snurra i hjärnan, går inte att ta in riktigt. Det blir enklare när jag föreställer mig vad jag gjorde som åttaåring. Byggde kojor, lekte krig, såg på tecknade filmer på lånad VHS-videospelare. Det är väl ungefär vad mina barn gör, tänkte jag först. Men de gör annat också; de spelar spel som är betydligt mer avancerade och (förmodar jag) utvecklande än de jag spelade som 15-åring. Vilka spel kommer de att spela när de är 39 år gamla? Hisnande tanke. Jag är lite avis på barnen, faktiskt.

En del vuxna brukar säga att det var bättre att växa upp när de växte upp (1980-2000 för mig). I dag är allting så förvirrande, sägs det. Så mycket nytt och allting går så fort. Så mycket information till höger och vänster. Och ja, det är det – för oss som växte upp före internet (eller snarare mest före och lite samtidigt som internet kom). 1997 fyllde jag 20, och hade varit internetanvändare i cirka två år. För barnen, som föds in i det här, är det nog inte så kaotiskt. Mer som en självklarhet.

Jag gissar att mina mor- och farföräldrar tyckte 1960-1970 var apokalyptiska tider, när mina föräldrar växte upp. Så mycket och så snabbt. Så konstigt. Det hör nog till att jämföra världen med den tidsperiod då en själv var 10-20 år gammal. Det är ju det jag gör själv. Rimligen kommer min generation att anordna nostalgidagar med 1990-talstema om 20 år. Grå pantrar med flanellskjortor och flottigt hår som Kurt Cobain, eller mysko linser och smink som Marilyn Manson.

Själv har jag alltid gillat den tekniska utveckligen. Inte som tekniknörd, utan som en användare. Datorspel. TV-spel, internet, kommunikationstjänster och så vidare. Och gadgets, gud ja. Jag ville ha en fickdator som 15-åring, som jag ville. Jag fick en först som 31-åring i och med iPhone 3G. Nyfikenheten har hållit i sig, och därför är det en självklarhet att hänga med i det barnen gör, spela datorspel, mecka med iPad-grejs och tvångslära obegripliga svordomsframkallande saker som att skapa egen server för Minecraft.

Jag är tacksam för att få vara en pappa som hjälper barnen med teknikkrångel. Så att de kan spela Harry Potter-mods i Minecraft, komma förbi svåra bossar i Rayman (då får pappa svära, det har vi kommit överens om) och komma på smarta sätt att lära sig läsa, skriva och prata med folk på engelska. Och avundsjuk, på samma gång. Det finns mycket som är snett i världen just nu, men mycket som är hoppingivande också.

dan