För tio år sedan gjorde jag och min dåvarande sambo ett, för oss på den tiden, vågat val. Vi flyttade från lägenheten i småstaden till en liten by, utan någon egentlig plan.
Jag jobbade som journalist på den tiden. Ett bra jobb. Parallellt studerade jag på högskolan, kulturvetenskap – en utbildning för att få ägna mig åt intellektualiserande och teoretiserande mer än något annat. Rationella ”det som ger jobb”-perspektivet existerade inte, för att vara en del av samhället var inte intressant för mig. Jag gjorde det som kändes rätt, och det var också huvudanledningen till flytten ut på vischan.
I efterhand ångrar jag ingenting. Det var ett bra beslut, att kasta sig planlöst ut. Kanske hade jag inte vågat göra det senare. Det var lite läskigt på den tiden, eftersom jag gärna ville ha allt uttänkt i minsta detalj innan jag agerade. I dag skulle jag säga att kravet på den perfekta planen är perfekt på ett enda sätt: för den som inte vill få något gjort.
Så, hur gick det sen? tio år senare bor vi fortfarande i den där lilla byn. Sedan sju år i ett eget hus. Oron över att inte veta hur allt skulle lösas rent praktiskt, över att frun (fd sambon) inte hade något jobb och att jag inte visste vad jag ville hålla på med visade sig att vara slöseri med tid. Allt löste sig.
Insikten är att problemlösning sker om problemet skapas. Behovet är som en magnet för lösningar.
Så här flera år senare inser jag att det nog hade varit lättare att göra karriär i stan. Ännu hellre genom att flytta till en större stad. Härda ut några år, klättra, härda ut, klättra, hamna på toppen någonstans. Men jag ville inte vänta, inte när viljan att bo naturnära och välja friheten framför pengarna fanns där redan i ung ålder.
Det här livet har tvingat fram en del egenskaper hos mig, som inte hade gissats av den person jag var för 12 år sedan. Någon entreprenör var jag ju inte, trodde jag då. Men den som vill vara ute och gå i skogen mitt i veckan måste helt enkelt lösa saker rent praktiskt, och mitt sätt att jobba har skulpterats efter nödvändigheten. Exakt hur det har gått till är svårt att svara på nu, men på levnadskonstnärens vis har det blivit som jag har velat, ett litet steg i taget.
Där jag är nu har jag hamnat utan någon egentlig plan, det är ett resultat av att leva som jag vill redan från dag ett snarare än sikta mot den gyllene krukan vid slutet av arbetslivet. Numera finns det planer, men de är på en nivå som ständigt kan revideras. Jag vill bara ha en fiktiv destination, som en ursäkt för att få åka. För det handlar om livsstilen framför karriären, det har det nog alltid gjort.