Duger jag? Ska jag verkligen fortsätta med det jag gör? Det känns ju inte rätt här och nu, även om det kändes så jätterätt när jag bestämde mig för att gå ”all in”.

Tvivel är en del av livet, och illasinnade tankar om dig själv är också en del av livet. Ibland är tvivel tecken på att något behöver ändras, och ofta är de tillfälliga svackor. Känslor kan göra så med vem som helst. Känslor maskerade som sanningar. En motgång kan fördärva en dag, och få allt annat att också tappa sin lyster och smak.

Här kommer ett resonemang jag brukar använda till mig själv, när den förgiftade apatiska meningslösheten målar alla känslor och tankar i beige och svart.

När de självförminskande rösterna viskar i ditt inre, är det inte den du är nu som ska försvara sig. Vad som behövs är en övertygelse som går bortom dagsformen, vilket i praktiken betyder en plan som håller dig på den rätta vägen mot din vision. Du skapar alltså en motståndare till dåliga dagar i förväg, en sorts autopilot. En mental inställning som är redo att bara köra på, även fast det känns meningslöst eller kanske till och med fel.

Den där mästarplanen behöver du sätta dig med vid ett tillfälle med neutralt sinne. Om du är väldigt uppåt är risken nämligen att du felvärderar. Känslor är lömska.

Planen ska sträcka sig långt framåt, mot ett tydligt slutmål som i sin tur är en del i en större vision som bygger på ett varför, ett syfte (som inte behöver vara grandiost som självaste livets mening, men helst med ett visst inslag av ”hä går int, men vi kör ändå!”).

Vill dina tvivel ändra planen just i dag? Låt dem inte. Jobba vidare enligt din plan, men notera tvivlen. Boka sedan in ett tillfälle för att ifrågasätta din plan, en dag med neutralt sinne. Först under detta tillfälle är det tillåtet att styra om kursen.

Tack till min vän Ernst Robert Almgren, som ligger bakom bloggen Levafett. Det var han som gav ett önskemål om en bloggpost på det här temat. Kom gärna med fler önskemål, ni som finner intresse i det jag skriver.

dan