The greatest wealth is a poverty of desires
– Seneca

Den buddhistiska idén att begär ger lidande går dåligt ihop med filosofier och strategier med självförbättring som syfte. Eller gör den?

Den som ständigt strävar efter förbättring vill alltid ha mer, är aldrig nöjd. Den som accepterar allt som är, utan motstånd, är aldrig nöjd heller. Den sistnämnda bryr sig inte om nöjd eller inte nöjd, utan accepterar friden i att bara vara. Eller?

För oss människor som strävar efter förbättring, blir det där med att vara nöjd en utmaning. Men det finns en lösning, och den kom till mig via Eckhardt Tolles förklaring kring tid.

Det finns klocktid, och det finns mental tid. Klocktid är den som pågår utanför ditt tänkande, som tillåter att saker kan schemaläggas och planeras. Den mentala tiden är istället medvetandet som försöker se in i framtiden, eller resa tillbaka i tiden. Klocktiden är neutral, den bara är. Den mentala tiden skapar lidande genom att vi sörjer det förgångna och oroar oss över det kommande (vilket sker genom jämförelser mellan ”borde” och hur det var/är/kanske kommer att vara). I det första fallet rör det sig om sorg och i det andra rör det sig om oro/ångest.

Jag tänker mig att bestämmandet av mål och personlig utveckling ska ske i klocktiden, inte mer än att staka ut en riktning för att ha någonstans att resa. All annan tid följer du din egen räls, och strävar inte efter något mer än att åka med. Då och då stannar ditt mentala tåg, och du kan sätta dig ner och njuta av vad livet har att ge, vad du har varit med om hittills och vem du är just nu.

Under din mentala tågresa finns bara total acceptans. Under de små stopp du gör längs rälsen, finns bara tacksamhet. Men begäret då? Tja, det existerar möjligen i planeringsfasen (som behöver återbesökas då och då), men det finns inget behov av att rida genom livet på en våg av begär.

Här har jag skrivit om liknande ämnen:
Framtidens bubbla existerar i nuet
Självdisciplin i harmoni med frid
Planering ger frihet

dan