När firade du ett uppnått mål sist? När gjorde jag det? När min bok blev publicerad, men allt som jag har lyckats med efter det har inte firats överhuvudtaget.

Det här med att fira framgångar är många av oss notoriskt dåliga på. De där målen, som varit så långt borta och som successivt kommit närmare, bara för att uppnås – de känns rätt futtiga på slutet. Ibland gör de inte det, om det handlar om att vinna en tävling till exempel, men om det är en långdragen process sker den ofta i så små steg att framstegen inte ens märks.

Firandet är något som vi behöver ägna oss åt nästan tvångsmässigt. ”Det där var väl inget” kände jag när boken var utgiven. Rentav tänkte jag att det var belöning nog att vara av med den där förbannade bokjäveln som jag småpillat med och blivit trött på. Men jag hade bestämt redan från början att det vankades en iPad Mini 4 när ”Nu dör jag” var utgiven, och då fick det lov att bli så. Vilket kändes både bra och samtidigt som att jag inte alls förtjänade den, att jag gjorde något förbjudet nästan.

Varför ska vi då fira framgångar? Jo, för att hjärnan ska fatta att det är bra att uppnå mål. Om det väntar en belöning när du lyckas med något, blir du liksom beroende av att lyckas.

En lokal reklambyrå firade alltid nya kunder, nya uppdrag med mera. Det var champagne varje gång. Klart inspirerande, och i den världen är det kanske mer av en standard att fira. Men vi andra borde också fatta det där, och sätta igång att fira. Inte minst för att vi faktiskt förtjänar det.

dan