22 år gammal åkte jag till Stockholm med en tjej som jag träffat på nätet. Hon skulle bli min sambo, min fru och mor till mina barn. 17 år senare är vår gemensamma resa slut.

Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som förstod mig så bra. Men så förstod jag inte mycket om mänskligheten heller. Jag, som helst av allt ville se allt brinna. För att få en sorts upprättelse för den enorma kulturkrock som jag aldrig återhämtat mig från, kollisionen mellan ett barns fantasivärld och den verkliga verkligheten där människor medvetet gör varandra illa, roffar åt sig på andras bekostnad och skrattar åt andras olycka.

Min uppväxt skedde i skuggorna av den där världen som jag avskydde redan från sju års ålder. Skogen blev min fristad, och senare skulle den ersättas av musiken. Musik som lät precis som jag mådde, som jag mådde när andras medvetna handlingar gjorde mig så illa att jag inte visste om jag ville leva mer. Men det fanns en gnista, och i det mörkaste av det mörka hittade jag kraften. Den sade mig att offermentalitet och svaghet leder mig fel, men att inre styrka och ett odjursideal läker alla sår. Ja, så blev det. Jag överlevde, men ilskan och hatet blev drivkrafterna.

Någonstans där, bland destruktiva helger med alldeles för mycket alkohol, misantropi och svinigt beteende, iförd clownnäsa av någon anledning, där kom Sofia in i bilden. En tjej som var helt annorlunda jämfört med alla andra jag hade träffat, och jag blev motsvarande för henne. Vi hjälpte varandra att leva i den där världen, och med tiden avtog mörkret. Jag fann glädjen, jag fann hopp i att leva och i att vara människa. Och mitt intresse för personlig utveckling tog fart.

Många år av stillhet, bara vi två. Men så kom katterna, barnen, huset. Och plötsligt var vi vuxna. Jag hade ett företag, hon var färdigutbildad.

Jag hittade tillbaka till mitt gröna tempel, barndomens skogar och den kreativa kraft som fanns där i. Med meditation, massor av böcker, insiktsfulla promenader dag efter dag och allt jag fick med mig från företagandet. Där stod jag, motsatsen till den arge ynglingen som ville bränna allt. Någonstans längs vägen försvann den mörke clownen, och kanske var det därför vi hamnade där vi är nu.

Vi ska skiljas, och till en början var jag chockad över Sofias upptäckt: att det där som betydde något hade falnat, kanske rentav försvunnit. Jag kämpade emot, gav det mitt allt, bar min sorg och hennes och stod som Atlas med 17 års gemensamma minnen på mina axlar. Värdighet blev min ledstjärna, och jag stod stark med några få undantag. Det är jobbigt att ge upp något som berör fler människor, små människor. Men jag kunde inte göra mer än jag gjorde.

I dag tänker jag, att där vi är nu känns rätt. De sista jobbiga månaderna ledde till slut dit. Och även fast jag inte trodde det först, kan vi fortsätta som kompisar jag och Sofia. Ingen ilska. Ingen bitterhet.

Mitt liv har redan fått en nytändning. Många nya spår i livet, och även människor. Jag påminns om vem jag är. Mörkret från förr är synligt, och jag inser att det är min yang som har fattats yin. Jag kan gå vidare i livet, som en hel man.

Tack Sofia, du har gett mig så mycket. Vi har upplevt så otroligt mycket tillsammans. Och det vi har haft tillsammans försvinner inte. Nu är det över, men samtidigt är det bara början. Jag önskar dig lycka till med ditt nya liv, där jag kommer att vara en viktig del som medförälder.

img_1511

Till er som läser det här. Ett råd, ta det som ni vill. Ett äktenskap är inget som sköter sig självt, och då speciellt inte när det finns små barn med i bilden. Lova mig att inte vara för osjälviska. Vila. Turas om och gör något roligt, och gör framförallt roliga saker tillsammans. Jobba aktivt på ert förhållande, mata det som en eld matas med ved. Och läs litteratur i ämnet. Män är från Mars, kvinnor från Venus är en bok som alla borde läsa när de gifter sig, och därefter årligen. No More Mr Nice Guy en annan, som alla män och många kvinnor borde läsa. Den här världen vi lever i snurrar allt snabbare, och påminner allt mindre om de tider som varade länge innan vi gick in i den moderna verkligheten. Förstå att vi, när allt kommer omkring, bara är ett gäng apor med avancerade hjärnor.

Sist av allt vill jag lyfta fram en låt, vars text jag inte förstod förrän under de mörkaste timmarna av förhållandets död. Ja, det är svårt att hålla ett ljus brinnande när det kalla novemberregnet öser ner. Det där anade jag aldrig vidden av när jag hörde Use You Illusion-albumen i början av det fasansfulla och samtidigt fantastiska 1990-talet.

dan