”Förlåt världen dess dumhet” skrevs på saligt insomnade siten Svenska Nihilistsällskapet, som hade en utmärkt artikel om just förlåtelse, vad vi kunde lära av Jesus (ja, spännande namn i sammanhanget nihilism).
”Förlåt dem fader, för de vet inte vad de gör” var utgångspunkten. Förlåtelse i det sammanhanget var helt enkelt att acceptera världen och människorna utan att döma. ”Det är som det är”. Det finns mycket visdom i detta, som varken kristna, buddhister eller några andra har ensamrätt på.
Jag kämpar dagligen med den där förlåtelsen/acceptansen. Varför gör människorna så dumma saker mot varandra? Varför är människorna så olyckliga? Varför gnäller människorna om trams, käbblar om strunt och fokuserar på oväsentligheter och själviska intressen? För att vi är människor. Vi är som vi är. Och det behöver vi acceptera, allihop.
Jag blev påmind om detta när jag såg favoritfilmen Fight Club. I en scen där Brad Pitts rollfigur Tyler Durden styr en åkande bil mot diket, för att tvinga fram kontrollbehovet hos Edward Nortons karaktär, säger mr Durden orden:
”Just let go”. Samma mening som ovan. Acceptans. Världen är som den är, och den blir inte bättre för att vi stretar emot. Vi kan bete oss värdigt, men det tar stopp ungefär där.
En annan favorit, Eckhardt Tolle, kallar den här acceptansen något annat: surrender. Han menar att vi behöver ge efter för det som är här och nu, istället för att gräva ner oss i det som har varit eller det som komma skall.
Förlåt oss grubblare, för att vi är usla på att uppskatta det som finns just här och nu. För att vi inte klarar att vara tacksamma för det som är. För att vi så lätt dömer andra, så otroligt hårt.