2016 till ända. Vilket år! Om jag ska välja ett enda ord som sammanfattar mitt år, får det bli ”nystart”.
Ring ut det gamla, och ring in det nya. Hejdå Sofia, hej Anna.
Det blev en omtumlande upplevelse med ett slut på äktenskapet och allting därikring. Jag lärde mig vikten av tillit, vad äkta vänskap är, att jag besitter en större styrka och insikt än väntat och att det finns värme och positivitet bortom malströmmen – även fast det inte känns så just då.
Stabilitet, är en illusion.
Känslor. De blev ett viktigt inslag i del två av mitt 2016. Sådant som legat i träda vaknade till liv och invaderade mig, på gott och ont. Oförberedd för denna berg- och dalbana kan jag bara tacka mina närmaste för att ni fanns där hela tiden. Robert, Anna, Rickard, Sven-Alex, Anders, mina barn och min familj. Robert Almgren, du förtjänar ett specialomnämnande. Vem annars hade orkat prata med mig minst en timme om dagen i ett par månader, när det kändes som mest hopplöst? Bara en äkta vän.
”Ensam är stark” är en illusion.
Jag hävdar alltjämt att känslor är som moln på himlen. De passerar förbi, flyktiga och tillfälliga. Dock är de starka och det krävs övning för att hantera dem fullt ut. Ständig övning. Ändå har jag medvetet och frivilligt kastat mig in bland vädrets makter flertalet gånger. För det är nyttigt att tappa kontrollen, att låta sig sugas upp av stormen som en liten herrelös drake mot en kolsvart sky.
Kontroll, är en illusion.
Mitt i tumultet kring skilsmässa, bodelning och allmän osäkerhet i livet träffade jag en ny kärlek. Det var varken planerat eller väntat, och kanske inte förnuftigt. ”Ha inte för bråttom” har varit ett stående råd från bekantskapskretsen under detta, och visst har jag lyssnat. Men jag har också ställt mig frågan ”varför?”. Varför inte vara rädd om något som känns rätt, och annorlunda mot det som varit tidigare? Speciellt när även ens barn godkänner det hela. Den som väntar för länge kanske väntar för alltid. Välkommen in i mitt liv, Anna Lindroth, och tack för att du får strukturer att rämna.
Förnuftighet, är en illusion.
Jag gav ut min första bok 2016. En stor grej egentligen, men som ändå kändes självklar. Uteslutande positiv feedback har det blivit för den. Just nu jobbar jag på en sagobok, snart klar – tack och lov (bokjävel!). Sedan väntar vad som, enligt personer jag har stort förtroende för, kan bli mitt magnum opus. Det blir ett destillat av allt jag är, och allt jag kan ge.
Ödmjukhet, är en illusion.
2017 markerar starten för ett nytt sammanhang för mig. Ett där jag troligen kommer att provocera en del av er. Den som slåss mot tidsandan gör sig obekväm. Det är allt jag kan säga just nu. Och på tal om att provocera. Det var mycket med min julkalender 2016 som hade med det att göra. Framförallt ville jag bredda bilden av mig själv, för jag är mer än en positiv snubbe som ger produktiva råd.
Moral, är en illusion.
Slutligen, som ett svar på min egen statusuppdatering på Facebook:
Vilka är dina tre viktigaste lärdomar 2016?
1. Vikten av äkta vänskap kan aldrig någonsin överskattas.
2. Kaos är den bästa läromästaren.
3. Stabilitet är ibland ett fängelse för livskraft och glädje.
Vilka har varit de tre viktigaste personerna för dig under året?
1. Jag själv.
2. Robert Almgren, för ovärderligt stöd och för att du vågade ge obekväma råd under en svår tid.
3. Anna Lindroth, för att du återinförde kaos i mitt liv och för att förgyller det dagligen.
Vilka tre personliga egenskaper ska du jobba på mest nästa år?
1. Spontanitet.
2. Tillit.
3. Styrka.
Vad är du mest tacksam för med 2016?
Uppbrottet från det gamla.