Blir vi någonsin fria från det förflutna? Endast om vi erkänner att förändring är möjlig.

Min vän och samarbetspartner Robert Almgren skriver på sin utmärkta site Leva Fett om resonemanget ”jag är den jag är”. Vilket för mig in på tankegången som jag stött på ibland, att de vi är innerst inne aldrig förändras. Jag vänder mig mot detta; jag tror på förändring och jag tror att insikt, ödmjukhet och hårt arbete sakta tar oss bort från bristfälligheter.

Jag har gjort mycket dumt i det förflutna. Varit otrevlig, obetänksam, tagit onödiga risker, hamnat i onödigt riskabla situationer och ägnat mig åt sådant som jag inte vill berätta om för andra. Det mesta av detta skulle jag aldrig göra om igen, för den person jag är i dag är inte sådan. Men den som existerade då var sådan, eller tvingades vara sådan utifrån tidigare val och omständigheterna.

Ja, ångern kommer ibland – det gör den väl för alla ibland, även om det är totalt meningslöst att ångra det förflutna. Hjälper ju inte. Det skapas en friktion mellan ”är” och ”kunde ha varit”, som är destruktiv, som får en att tycka illa om sig själv – ja, någon större nytta gör inte ångern. Jag brukar tänka så här: om jag inte hade gjort det jag gjorde i dåtiden, hade jag inte varit den jag är i dag.

Kanske hade jag inte träffat de människor som är viktiga i dag, kanske hade jag inte haft de vänner jag har, eller den flickvän jag har. Bara en sån sak som att fullfölja min gymnasieutbildning (som egentligen var helt fel) gjorde att jag träffade, Rickard B, en vän för livet, fick ett jobb som kickstartade mig och senare förde mig in på banan som journalist, träffade kompanjonen Rickard E, som gjorde mig till företagare, vilket medförde att jag intresserade mig för personlig utveckling, träffade min samarbetspartner och broder Robert, skrev en bok och senare träffade Anna indirekt på grund av bokskrivandet. Ja, kedjan kommer att fortsätta. Och ja, jag är vansklig med att tillskriva kausalitet mellan lösryckta händelser – men ni fattar.

Det finns ett annat problem utöver kausalitet, nämligen att prata om identitet över tid. Den som hävdar att ”jag är den jag är” får inte samma problem, då det finns en oföränderlighet över tiden. Den som tror på förändring måste förklara hur Dan 12 år kan vara samma som Dan 40 år. Själv löser jag det genom att helt enkelt titta på kedjereaktionen mellan Dan 12 och Dan 40 (och jag tänker inte diskutera vad som händer ifall Dan 12 klonades, och klonen dödade Dan 12). Det här är filosofiska frågor jag är rätt trött på, och ointresserad av, men likväl blottlägger de vissa problem.

Nå, blir vi fria från vårt förflutna? Ja, om vi använder misstagen som lärdomar och gör kunskapen till en språngbräda mot nya ideal. Klart att vi bär på delar som är mer eller mindre oföränderliga, men jag väljer att se dessa egenskaper som vad vattenglaset är i förhållande till vattnet.

dan