Den typ av ångest jag led av under de förbannade åren kallas för generell ångest, eller GAD (general anxiety disorder). Det betyder att oron gäller det mesta, och inte rör sig om något specifikt. Oron ligger och surrar konstant.

Tillägg: För er som letar efter min bok, köp den här. Jag har också exemplar som kan köpas direkt från mig.

För mig fanns det en trigger som satte igång på ångesten mer än något annat: tankar på döden. Under åtminstone fem års tid var ”du kommer att dö” den första tanken som tänktes i stort sett varje morgon. Med orolig mage, spänningar i muskler och käkar samt nedstämdhet som resultat.

Fem år. Jag kan inte tro det när jag skriver det. Men det var fem år som passerade förbi utan att jag minns något speciellt. Det är som ett töcken. Till slut blev jag sams med min egen dödlighet. Hur jag gjorde? Acceptans.

Acceptans är det viktigaste i mitt liv just nu. Jag tänker så här: endera accepterar jag det jobbiga, eller så gör jag det inte. Och om jag inte accepterar, så kan jag åtminstone acceptera att jag inte kan acceptera.

Det som hände med dödsångesten var att jag först lärde mig hantera kroppen, lära känna hur den fungerade. Det var en onlinekurs som hjälpte mig med detta. Utöver detta lärde jag mig att acceptera min ångest, att den inte kan vare sig tänkas bort eller jagas bort. Den försvinner om den får tillåtelse att husera i kroppen. Dessa två viktiga steg tog i princip död på den generella ångesten. Kvar fanns det jobbiga i min dödlighet, att jag ska dö – och framförallt att jag inte vet när.

En kväll gick jag på en promenad i mörkret. Det var kyligt ute, stjärnklart. Jag hade nog musik på i hörlurarna. Tittade på stjärnhimlen och drömde mig bort. Kände mig liten när jag tänkte på hur gamla de där stjärnorna var, hur långt bort de är och hur stor rymden är. Och så tänkte jag på mina små problem i förhållande till universum, på hur liten betydelse min futtiga lilla existens kommer att ha om bara 100 år – också det i sammanhanget en futtighet.

Vad jag kände var lättnad, över att inte behöva vara betydelsefull. Betydelsefull här och nu, för mina närmaste – javisst. Men ändå befriad från kraven att leverera något odödligt, att uppfylla ett syfte. Det var i en livskris det hade börjat, och det var tanken på att som 26-åring inte ha gjort något vettigt med mitt liv som skavde.

Det som skrämmer med döden är att vi inte kan tänka oss in i hur världen är utan oss. För en person med ångest är det otänkbara den mest skrämmande tanken av alla.

Med tiden försvann även dödsångesten. När de kroppsliga symptomen dog bort kunde inte tanken på döden skrämma lika mycket. Den fick ingen fysisk respons helt enkelt. Och så var det detaljen med att det är skönt att vara obetydlig. Sista komponenten var att jag helt enkelt blev jävligt less på att ständigt tjata och älta samma tanke.

I dag tänker jag inte på döden speciellt ofta. Jag är inte ens intresserad av döden längre. Det finns ingen nytta i att veta om det finns ett efterliv eller inte – det märker jag helt enkelt (eller inte!). Oavsett vad jag gör här och nu i livet kan jag inte förändra det oundvikliga. Och om verkligheten skulle bli en annan, så får jag omvärdera då helt helt enkelt.

dan