Mitt liv fortsätter att gå i cykler, eller spiraler snarare. Korsar gamla banor, men aldrig på samma yta. Några tendenser är återkommande, och jag tror att många kan känna igen sig i detta.
1) Inledningen är alltid kaotisk. Känslan av att vara dum, okunnig och oron över att inte lyckas. Viljan att ge upp.
2) Förståelsen. Den odödliga viljan till att lära mer. Känslan av att börja växa.
3) Kontrollen. När den nya lärdomen har sjunkit in, och känslan av att växa mot mästerlig nivå börjar anas i horisonten.
4) Expertisen. Nu går handhavandet mot en metanivå, med förfining och strukturbyggen. Förenkling.
5) Rutin. Allting är förfinat och enkelt, snabbt, effektivt. Här är jag nöjd, och en kort stund är detta en underbar känsla. Men… Det börjar bli tråkigt!
Sedan börjar allting om. För den som inte härdar ut.
Låt mig förklara:
Utmaningen ligger, för mig, främst i rutin-fasen. För tråkigt innebär att en lätt söker sig bort, letar efter nytt grönt gräs att tugga på. Instant gratification-tendenser – icke av godo för någon.
Så vad gör man med tråk? Ja, det går att fly till något nytt och fara omkring som en vilsen liten fågel resten av livet. Eller det går att tämja impulsen, att acceptera tråket och rutinen. Vem har sagt att det är dåligt att något är tråkigt? Små barn är i regel dåliga på att uthärda sådant, men vi vuxna? Ja, vi också.
Den som stannar för länge, mot sin vilja, kommer inte att utvecklas. Men då gäller det att motstå en djupare insikt i sig själv – att våldföra sig medvetet på sitt innersta. Det är något betydligt djupare än att bara vara lite uttråkad. Och ja – det kan vara svårt att veta skillnaden ibland.
Den som accepterar tråket, som faktiskt inser att det finns ett värde i att allt inte ska vara så förbannat kul jämt, får en belöning: 6) Visdomen.