Någon gång förra året bestämde jag mig för att aldrig mer stå ut med något som inte känns hundraprocentigt, som inte är exakt det jag behöver (eller ”aldrig mer ta skit” som jag sade till mig själv i spegeln). Och med detta föddes en attityd som är ärlig, rak och inte viker för kollision, utan att för den sakens skull bråka i onödan. Ibland är jag onödigt mycket som en laddad giftorm, men det är när självkontrollen brister.

Vad menar du karl?
Kort och gott ställer jag inte upp på andras egokickar om de jävlas med mig. Då försöker jag inte ändra, utan stiger istället av tåget för att leta på ett annat. Osentimentalt, lågmält, minimalt med drama – är idealet. Nyckelordet i detta är intolerans: om standarden inte håller min nivå, ja då är jag inte med längre. Inga kompromisser om de inte gör mig gott i förlängningen, och det är det få kompromisser som gör.

Om jag har råkat illa ut några gånger? Detta ovan låter ju lite som det brända barnets lärdom. Jodå, men inte utan att det varit mitt eget fel på något vis. Och det har aldrig varit mitt fel utan att jag har lärt mig något av det. Så jag är tacksam för de lärosmällar livet har gett mig med sitt lilla slagträ.

Argsint dörrmatta
Sanningen är att jag har predikat om att folk inte ska vara dörrmattor, men min vilja att göra allt till det bästa för andra, oavsett om de förtjänar det eller inte – har just fått mig att vara en dörrmatta. En rätt krävande intensiv och bitvis argsint dörrmatta, men ändå en sådan. Och nu är jag istället lite mer av det dolda baseballträet innanför dörren, i någon sorts balans med mattjäveln.

Det var den ena sidan.

Den stoiska sidan
Den andra sidan av detta är att jag parallellt har en förkärlek för stoisk filosofi. Att härda ut, inte dras iväg av känslor och att släppa sådant som du omöjligen kan göra något åt själv. Exempelvis som när uppfinnaren och entreprenören Thomas Edison skrattade och njöt av den eldsvåda som slukade hans älskade fabrik (karln kunde inte göra ett dyft åt branden, så han accepterade och njöt av tidernas eldsvåda istället).

Men att vara intolerant och inte gå med på att domineras av andras agenda går inte riktigt ihop med detta stoiska. Var går gränsen? När blir stoikern en dörrmatta? När behöver den oberörde stenstoden bli en spottande och fräsande vulkan?

Att uppnå balans
Sedan jag på senare år släppt fram mina kuvade känslor har jag upplevt mig själv vara mer levande, och känt mig mer äkta än någonsin. Något jag fått beröm för, men också hört saker om intensitet och att jag är den mest aggressiva person hen träffat.

Det är ovant detta med känslor, men sakta men säkert normaliseras detta och det blir lättare att ventilera snarare än spara på småirritationer, tills de i dag exploderar i ansiktet på en oförstående person. Nå, det finns en balans där någonstans mellan känslomässig äkthet och stoisk oberördhet. Kanske är det rentav inget problem att förena dem. Vad tror du som läser?

För övrigt älskar jag den här typen av självutlämnande texter/bekännelser. Sann styrka är att våga erkänna sina imperfektioner, varför jag skriver sådana här inlägg ibland. Inget får mig att tappa respekten som en polerad fasad.

dan