Om du lärs att du är bräcklig, blir du bräcklig

Om du lärs att du är bräcklig, blir du bräcklig

Jag läser en kontroversiell bok just nu: “Hur barnen tog makten” av David Eberhard. Han delar ut en hel del smällar mot överbeskyddande föräldrar, och med all rätt i många fall (jag skäms och känner igen mig ibland).

Det jag tar fasta på i boken är exemplen där barn behandlats väldigt illa, och ändå återhämtat sig. Samtidigt har vi unga individer som blir kränkta i tid och otid, som kräver att få bli tilltalade med rätt pronomen och allt vad det är. Annars vankas gråtartiklar i Aftonbladet. Hur går detta ihop?

Gett bort all makt
Förklaringen som Eberhard ger är att vi föräldrar helt enkelt har lärt barnen att de är maktlösa och svaga, och att de därmed är mer tunnskinnade än nödvändigt. Redo att vara offer och bli kränkta över minsta lilla. Ja, vad ska man säga – det är så jag tror att det ligger till. Vi har samtidigt gett bort all vår egen makt som vår föräldrar, och kräver av barnen att de ska kunna ta beslut själva, styra sin skola och så vidare. Så vi har lärt barnen att de inte tål något alls, och har parallellt abdikerat vår makt som föräldrar. Barnen är lämnade utan de starka ledare de behöver, samtidigt som de tror att de inte pallar något överhuvudtaget.

Domesticering
Det intressanta i detta är just detta är inlärd svaghet, att den som daltas med och blir överbeskyddad faktiskt kommer att bli svagare av denna behandling, än om hen hade fått klara sig själv. Jag tänker på hur domesticering sker med ridhästar, där den kraftfulla hästen faktiskt luras att tro sig vara en svag och medgörlig liten ponny. Samma sak gäller med människor som lär sig att de är av glas. De kommer att tro på detta, och agera därefter.

Uppfostra starka individer
Eberhards bok är för surrig och diskuterande för att falla mig i smaken, men han har bra poänger. Som förälder har jag ibland skämts över att jag faktiskt kräver något av mina barn, men den här utgåvan ger ett bra självförtroende. För jag vill uppfostra starka individer som klarar sig själva i denna allt mer komplexa värld. Det här är inte världens bästa bok, men den är helt klart läsvärd. Köp den och ge till någon som alltid har långa diskussioner med sina barn om vad som ska göras och inte.

Tacksam och avundsjuk

Tacksam och avundsjuk

Min dotter Alma fyller snart åtta år. Jag minns när jag själv fyllde åtta. Det är mycket som inte är lika.

Jag minns när min pappa fyllde 30 år, och jag minns när min farfar var lika gammal som pappa är nu. I båda fallen kändes de båda herrarna uråldriga, och ouppnåeliga i sin ålderdom. ”Det måste ta hur lång tid som helst att bli så gammal” brukade jag tänka, ändå med viss noja och rädd om mina ungdom. Numera tror jag inte att det tar så lång tid att åldras en sisådär 20 år, för jag vet att det känns som en kort tid…

Såna här jämförelser får det att snurra i hjärnan, går inte att ta in riktigt. Det blir enklare när jag föreställer mig vad jag gjorde som åttaåring. Byggde kojor, lekte krig, såg på tecknade filmer på lånad VHS-videospelare. Det är väl ungefär vad mina barn gör, tänkte jag först. Men de gör annat också; de spelar spel som är betydligt mer avancerade och (förmodar jag) utvecklande än de jag spelade som 15-åring. Vilka spel kommer de att spela när de är 39 år gamla? Hisnande tanke. Jag är lite avis på barnen, faktiskt.

En del vuxna brukar säga att det var bättre att växa upp när de växte upp (1980-2000 för mig). I dag är allting så förvirrande, sägs det. Så mycket nytt och allting går så fort. Så mycket information till höger och vänster. Och ja, det är det – för oss som växte upp före internet (eller snarare mest före och lite samtidigt som internet kom). 1997 fyllde jag 20, och hade varit internetanvändare i cirka två år. För barnen, som föds in i det här, är det nog inte så kaotiskt. Mer som en självklarhet.

Jag gissar att mina mor- och farföräldrar tyckte 1960-1970 var apokalyptiska tider, när mina föräldrar växte upp. Så mycket och så snabbt. Så konstigt. Det hör nog till att jämföra världen med den tidsperiod då en själv var 10-20 år gammal. Det är ju det jag gör själv. Rimligen kommer min generation att anordna nostalgidagar med 1990-talstema om 20 år. Grå pantrar med flanellskjortor och flottigt hår som Kurt Cobain, eller mysko linser och smink som Marilyn Manson.

Själv har jag alltid gillat den tekniska utveckligen. Inte som tekniknörd, utan som en användare. Datorspel. TV-spel, internet, kommunikationstjänster och så vidare. Och gadgets, gud ja. Jag ville ha en fickdator som 15-åring, som jag ville. Jag fick en först som 31-åring i och med iPhone 3G. Nyfikenheten har hållit i sig, och därför är det en självklarhet att hänga med i det barnen gör, spela datorspel, mecka med iPad-grejs och tvångslära obegripliga svordomsframkallande saker som att skapa egen server för Minecraft.

Jag är tacksam för att få vara en pappa som hjälper barnen med teknikkrångel. Så att de kan spela Harry Potter-mods i Minecraft, komma förbi svåra bossar i Rayman (då får pappa svära, det har vi kommit överens om) och komma på smarta sätt att lära sig läsa, skriva och prata med folk på engelska. Och avundsjuk, på samma gång. Det finns mycket som är snett i världen just nu, men mycket som är hoppingivande också.

Lärdomar från ett faderskap

I kväll ska jag skriva om mina lärdomar som farsa, säger min todo-app åt mig. Jag planerar skrivandet långt i förväg, och har inget minne av något sådant. Jävla mig, som kom på det ämnet.

Det är inte lätt att lista lärdomar, någonsin. Aha-upplevelser är enkla, just för att de sticker ut. Men kunskap växer sakta med små förändringar över lång tid. Hur var det ens innan jag hade barn? Ja, det minns jag inte riktigt och det är en del av problemet.

Här följer de lärdomar som utmärker sig:

Tydligt ledarskap

Som far har jag förstått att fasta ramar och fyrkantiga regler inte är av ondo. Det tyckte jag som 20-årig individualist. Men 20-åringen läste in ett människovärde i hierarkin/rollerna. Den som bestämde mest var mest värd. Helt fel. Men det behövs en stark ledare som motpol till den kreativa friheten.

Personlig frihet

Som en följd av den vresige fadern, omnämnd ovan, kom en insikt om att människor behöver få göra som de vill. Inte lära sig mitt sätt, utan att få veta slutmålet och sedan göra på sitt sätt. Uppgifter löses på olika sätt av olika personer. Barn gör saker på väldigt smarta bakvända sätt ibland.

Anti-ego

Jag är inte viktigast i världen. Kanske den viktigaste insikten. Sedan jag fick barn har jag för första gången tänkt och känt att mitt liv bara är ett av miljarder, och att jag skulle kunna ge mitt liv för någon annans. Väldigt stort för en gammal nihilist.

Ålder är ingen garanti

Barnen är ofta smartare än jag. Redan som femåringar spöar de mina invanda sätt att tänka. Oväntat. Inte ovälkommet. Jag brukar faktiskt fråga dem om råd rätt ofta, för att få den riktigt oväntade vinkeln.

Kärlek

Så mycket som jag tycker om mina barn, tyckte jag inte ens om mig själv förut. Det är en intensiv inre värme som inte kan beskrivas med ord. Grejen är att jag skrattade åt sånt här för tio år sedan, hånade det. Fattade inte.

Hands on

Alla riktiga lärdomar sker efter görande. Det går inte att teoretisera sig eller läsa sig till något på djupet, det måste upplevas. Jag hade inte en susning om hur det skulle vara att skaffa barn, märkte jag efteråt. Men jag trodde att jag visste innan. Helt fel. Funderar du på att skaffa barn? Ingen idé att fråga andra föräldrar, för du kommer inte att förstå på riktigt förrän du är där själv. Det är en chansning, som sannolikt gör dig gladare i slutändan (men kan vara rejält utmanande).

Barn som bekämpningsmedel mot själviskhet #blogg100

Inget har bekämpat min själviska sida så brutalt som föräldraskapet.

Jag satt här i soffan och tänkte skriva en bloggpost om musiken i mitt liv. Vad den betytt, och varför just det mindre muntra lockat.
Men så började sonen tjuta i babymonitorn, och det blev en vända upp. Fixa kudden, fluffa till snuttelejonet och placera vid kinden. Kuta ner igen.
Och så en vända upp.
Och en till.
Svordomar yttrades i farstun och katten, som hade fräckheten att sitta på min mentalt utstakade stig, flydde förskräckt. “Kattjävel…” mumlar jag, och slår i axeln i väggen. Slår väggen. Inser sedan det löjliga i irritationen.
Fixa kudde och snutte, vända på täcke. Rätta till ben som låg tvärs över sängen. Och så ner igen.
Nästa vända, rätt så uppretad. Men jag gör det. Om och om igen. Med svavel i blodet, och maximal fokus på att låta lugn och snäll.
“Pappa ligga bredvid mig” säger en ledsen son, som visar sig ha ont i örat. Jag känner värmen inombords. Är stolt över att jag lät surheten pysa ut på vägen upp.
Det är det här som har utvecklat mig, som pappa och människa. Att ta sånt här och rida ut, för någon annans skull. För att denna annan betyder så mycket att jag själv blir oviktig. Mitt bloggande med ett glas vin, som jag sett fram emot, är lyxproblem jämfört med sonens trilskande öra.

Så som det kan vara ibland

Jag hör inte din röst, ser ej vad du gör
Min dotter, jag hoppas du förstår
Pappa måste jobba lite mer
Och lite mer

Jag tittar ju på dig, men du ser min tomma blick
Min son, jag hoppas du förstår
Pappa måste jobba lite mer
Och lite mer

Säg, det är väl ej för sent? Var gick ni mina barn?
Ni förstod väl, att jag nästan hann klart?
Pappa måste jobba lite mer
Och lite mer

Vi delar samma värld, men inte samma rum
Jag kommer komma ut, när arbetet är slut
Pappa måste jobba lite mer
Och lite mer

Arvet efter mig

De senaste dagarna. Semestern. Har varit de bästa i mitt liv, ärligt talat.

Kanske behövdes det en bortkoppling av allt som har med jobb, utveckling, effektivitet, nytta och nödvändighet att göra. Att tillåta att saker inte behöva leda till någonting överhuvudtaget. Sån som barndomen är. Och som själva livet borde vara, för den som inte fördärvar det med stress.

Det är underbart att umgås med mina barn. De är smarta, påhittiga och överlistar mig gång på gång.

I går gick jag ner till älven och badade med Alma och Leo. Tänkte att det nog skulle bli en del meck eftersom Sofia inte var med, men de är ju faktiskt rätt stora ändå ungarna. Fixade “mördarbacken” uppför helt själva, vilket gjorde att jag kunde kånka upp vagnen på egen hand och slippa gå flera vändor. Glada var de också.

Sen hände det. Jag såg Alma gå framför mig på grusvägen. Fel sida, medvetet val, för att få gå på gräs istället för grus. Hon hade koll på bilar som kom, där hon lunkade framåt i sin sommarklänning. Då kom nästan tårar i mina ögon.

På några sekunder gick jag igenom blandade tankar på att jag själv varit fem år, och gått på den där vägen, samtidigt som jag insåg att hon är mycket mer social och framåt än jag var, och att hon förmodligen redan lyckats bli en bättre person än jag någonsin varit. Ur min synvinkel då. Och alla föräldrar är ju, som ni vet, helt opartiska när det gäller deras barn.