Sluta med allt som stjäl energi

Sluta med allt som stjäl energi

Då och då har jag mina perioder där jag slutar med åtaganden, klipper band till det förflutna och rensar bort bekantskaper som tömmer min energi. Det här är en viktig utrensning som räddar mig från utbrändhet.

Ja-sägare bränner ut sig oftare

Nej-sägare blir nog inte lika ofta utbrända som ja-sägare. Det har jag inga belägg för, men med tanke på vilka av mina bekanta som gått in i den berömda väggen verkar det förhålla sig så. Jag säger ofta ”vi kör”, så kanske stämmer det inte riktigt med hur andra uppfattar mig. Men det är inte den typen av ja-sägande som jag har svårt för, utan snarare det självuppoffrande ja-sägandet. Det där ja-sägandet där man egentligen vet att det inte finns tid, men ändå vill vara snäll.

Inga nya ja

Jag säger ändå ja till tveksamheter ibland. Hur ska jag annars kunna utvecklas utanför min egen lilla bubbla? För att kunna säga ja till nya saker, behöver jag därför säga nej till gamla. Således har jag droppat två åtaganden, ett ideellt och ett ”extrajobb”. Något som känns väldigt bra. Den här gången säger jag dock inte ja till något nytt, utan väljer att fördjupa det befintliga. Och så säger jag mer ja till mina barn och nära och kära.

Så vet du att du ska säga nej

Hur vet jag vad som ska sägas nej till? Enkelt, det ger mindre än det tar. Om det är pliktskyldigt och varken kul eller utvecklande – sluta. Om du har hållit på länge och egentligen är less – sluta. Obs! Solklara nej kan ibland maskera sig som osäkerhet. Det kan vara skuldkänslor som får dig att fortsätta. Det är ingen bra utgångspunkt.

Rensa bort personer – sköt det snyggt

Det är sällan rekommenderat att rensa bort människor genom att slå igen dörren hårt. Enklare är att bara sakta trappa ner kontakten, både för dig och den andra parten. Kanske är det så att den andra personen vill slippa dig med. Låt distansen växa naturligt, utan drama. Kanske hittar ni tillbaka efter en stund paus, kanske är det dags att bryta för gott. Oavsett vad – du lever bara en gång, och alla relationer ska vara givande för båda parter. Våga bestämma dig för avslut.

Ta din kunskap med dig i allt du gör

Ta din kunskap med dig i allt du gör

Det är ofta i råden till andra som den kommer, visdomen. Den som egentligen är ämnad för en själv. Denna gång lyssnar jag på mitt eget råd: ta din kunskap med dig i allt du gör.

”Skit i kommunikationstramset”

Jag diskuterade yrken och framtid med en person i min inre krets, och jag påpekade hur mycket extra tid det tar att börja om med något helt nytt. För jag har själv många gånger tänkt ”skit i det här jävla kommunikationstramset, skrivandet och den personliga utvecklingen, elektroniken och tekniken – jag ska bli bonde eller trädgårdsmästare”. Men jag sansar mig alltid.

Kan vara värt risken – eller inte

Priset för att börja om helt är många års arbete, från noll. Och du klättrar uppför ett berg som du kanske inte ens vill bestiga – det vet du ju först efteråt. Men visst kan det vara värt risken också. Det vet du inte heller förrän efteråt. Så hur mycket av en gambler är du, och hur många år vill du gambla med?

Bedriva jordbruk som en storyteller

Men det slog mig, mitt i detta funderande, att en ju i princip aldrig börjar från noll. En omstart för mig som bonde behöver inte bli tabula rasa. För jag kommer att ta med mig mina skills som skribent, som storyteller, filmskapare och produktivitetsidiot. Jag kommer att bedriva jordbruk som en storyteller. Exakt vad det innebär i praktiken får ni gärna spekulera om i kommentarerna, men jag kommer inte på något just nu i alla fall.

Triumfera

Så vad kan du konkret ta med dig från detta? Jo, du ska aldrig sträva efter att börja om från noll när du gör något nytt. Ta med dig den du är, dina skills, från förr – och triumfera i dina nya uppgifter genom att korsbefrukta ditt nya yrkesområde med något oväntat. Det är så du sticker ut i mängden, utvecklar ditt yrke och leder vägen.

2017-2018

2017-2018

Året är strax slut, och jävlar vad fort det gick. Nu ser jag fram emot ett 2018 som kännetecknas av att fortsätta in i de nya hjulspår jag hamnat i.

Det hände en hel del under 2017.

Vi startade Maskulint.se
Jag och Robert sjösatte vårt projekt med personlig utveckling för män. Som väntat fick vi en del skit av folk som trodde att det var en anti-feminist-sida. Trots att vi skrivit att så inte är fallet. Men sånt är livet, speciellt när folk bestämmer sig vad de ska tycka innan de ens läser artiklarna. Nåja. Vi är nöjda och stolta över vad vi åstadkommit så här långt. Eftersom vi valt att satsa på konstruktiva tips istället för sensationer och billiga poäng, kommer sidan att ta längre tid att bygga upp. Men det är värt det.

Min arbetssituation förändrades
Jag fick ett telefonsamtal med ett erbjudande om att börja på BananByrån. Det kändes rätt, och framförallt är byrån rätt. Nu har jag jobbat där sedan i augusti, och trivs. Det var onekligen läskigt att börja som anställd efter 10 år med egna företag. Jag hade sett ett skräckscenario av kommunal passivitet och ansvarslöshet, samt effektivitet i stil med vad björnar åstadkommer på vintern. Men icke, allt kom på skam. Jag kom in mitt i en intensiv fas med ny organisation, flera nya medarbetare och en vässad produktportfölj. Hittills har det varit väldigt kul, och jag har haft nytta av produktivitetsskills.

Upptagen, men ändå inte
Utöver jobbet på byrån undervisar jag mellanstadieelever i film under några kvällar i månaden, och har även hanterat Year Zero och mitt eget företag som ger ut böcker. Jag blir ideligen varnad för utbrändhet, och jag lyssnar på varningarna. Men tro det eller ej – jag hinner spela både TV-spel, umgås med flickvännen och även se en och annan serie. Hemligheten? Jag har metoder för att få bort onödig tid. Crockpot för matlagning är en riktig räddare, och så ser jag inte på meningslöst skit på TV. Tja, jag ser inte på TV överhuvudtaget.

Situationen med att ha barnen varannan vecka stabiliserades
Jag är glad att de fått höra sanningen hela vägen. Tungt att acceptera inledningsvis, det nya. Men nu trivs båda barnen och de verkar gilla varannan vecka-stuket. Efter ett råd från någon (minns inte vem) byter vi nu vecka på fredagar istället för söndagar, vilket innebär att barnen börjar med fredagsmys hos den förälder som tar över. Funkar mycket bra att sänka stressen på detta vis. Förut blev det en hög påsar med saker och hejdå på söndag kväll, kaos och planering inför kommande vecka.

Ny familj, fördjupad kärlek
2017 har varit mitt och Annas år. Vi blev ihop i oktober 2016, och tiden har gått fort. Från nykär och nyfiken, till att sakta men säkert ha lärt känna varandra bättre och fått stabilitet i förhållandet. Hittills känns det nytt och bra, och vi har hittat bra sätt för att acceptera varandras egenheter. Förlovat oss har vi hunnit med också. Förutom relationen med Anna har jag även fått bra kontakt med hennes son Felix, som verkar gilla mina galenskaper.

Nu ser jag fram emot 2018. Vad händer då?

Planen är att ge ut min bok om produktivitet, som fortsätter att utvecklas och förfinas.

Maskulint fortsätter utvecklas. Det finns spännande planer för utökade sätt att ge värde.

Jag ska ge ut en sagobok ihop med Anna. Den ska bli ett sätt att marknadsföra hennes talanger, och för att skaffa fler uppdrag. Här är hennes webbplats förresten. Och här är Facebook-sidan.

Jag tänker låta arbetssituationen stabiliseras. Samtidigt som BananByrån får mer av min tid, kommer Year Zero att fullfölja sina åtaganden genom kända ansikten i vårt nätverk.

För egen del behöver jag jobba med främst min ilska. Sedan förra året lyckades jag få tillbaka insomnade sidor av mig själv, som den mer destruktiva. Med detta följde även en närhet till vrede som inte alltid är välkommen. Jag behöver även arbeta med acceptans – främst vad gäller andra människor och vad de står för, och inte. Tacksamhet är också något jag behöver bli bättre på.

Min fysiska form behöver arbetas med också. Det har verkligen blivit si och så med träningen under 2017. Dags för nya tag.

Jag önskar eder alla ett riktigt gott nytt 2018!

Det blir en Forslunds julkalender även i år

Det blir en Forslunds julkalender även i år

2015, i slutet av november, fick jag idén att göra verklighet av en gammal barndomsdröm: producera en egen julkalender. Jag hade siktat in mig på SVT i alla år, men med YouTube och alla andra möjligheter till hands, och med en ”skriv varje dag”-rutin som rullade likt en industri var det oundvikligt.

Första året – knäpp saga
Jag började skriva, skriva, skriva och så spelade jag in avsnitten där jag själv satt och läste omgiven av gosedjur, katter och annat. Det skulle bli en saga där klassiska sagor spelade in, lite som det har gjorts i Shrek. Och visst var Rödluvan och vargen, Mästerkatten i stövlar med flera med i denna berättelse. Men det blev något helt annat, improviserat, spontant och knäppt enligt min humor. Den röda mössan hette detta, och kan ses här nedan.

Andra året – skoj om tabubelagda ämnen och skändning av julen
År två, 2016, ville jag inte upprepa mig själv. Dessutom låg alla dessa förnuftiga produktivitetstips mig i fatet. Sån här helylle-snubbe är jag ju inte egentligen. Därför fick andra året av Forslunds julkalender bli en skändning av julen, i form av obscena dikter som skojade med såväl knark, sex och alkoholism, som nazism och misshandel. Som kronan på verket bjöd jag på en lucka 14 där jag sjöng en barnovänlig variant av Staffan var en stalledräng.

Tredje året – vardagsfilosofi
Så vad händer 2017? Jo, jag fortsätter på samma spår som förra året. Nämligen att balansera upp områden som har blivit understimulerade. Vardagsfilosofi numera. Följaktligen är årets tema ”Dagens tanke”, som ifrågasätter och funderar kring abstrakta ting, språk, vardag, samhälle men också rätt barnsliga och löjliga saker. Den där mixen representerar rätt bra vem jag är.

Vill ni kolla? Häng med på YouTube (klicka på länken och prenumerera). Jag kommer att posta avsnitten till min Facebook-sida också.

Stoicism vs fuck you – vem vinner?

Stoicism vs fuck you – vem vinner?

Någon gång förra året bestämde jag mig för att aldrig mer stå ut med något som inte känns hundraprocentigt, som inte är exakt det jag behöver (eller ”aldrig mer ta skit” som jag sade till mig själv i spegeln). Och med detta föddes en attityd som är ärlig, rak och inte viker för kollision, utan att för den sakens skull bråka i onödan. Ibland är jag onödigt mycket som en laddad giftorm, men det är när självkontrollen brister.

Vad menar du karl?
Kort och gott ställer jag inte upp på andras egokickar om de jävlas med mig. Då försöker jag inte ändra, utan stiger istället av tåget för att leta på ett annat. Osentimentalt, lågmält, minimalt med drama – är idealet. Nyckelordet i detta är intolerans: om standarden inte håller min nivå, ja då är jag inte med längre. Inga kompromisser om de inte gör mig gott i förlängningen, och det är det få kompromisser som gör.

Om jag har råkat illa ut några gånger? Detta ovan låter ju lite som det brända barnets lärdom. Jodå, men inte utan att det varit mitt eget fel på något vis. Och det har aldrig varit mitt fel utan att jag har lärt mig något av det. Så jag är tacksam för de lärosmällar livet har gett mig med sitt lilla slagträ.

Argsint dörrmatta
Sanningen är att jag har predikat om att folk inte ska vara dörrmattor, men min vilja att göra allt till det bästa för andra, oavsett om de förtjänar det eller inte – har just fått mig att vara en dörrmatta. En rätt krävande intensiv och bitvis argsint dörrmatta, men ändå en sådan. Och nu är jag istället lite mer av det dolda baseballträet innanför dörren, i någon sorts balans med mattjäveln.

Det var den ena sidan.

Den stoiska sidan
Den andra sidan av detta är att jag parallellt har en förkärlek för stoisk filosofi. Att härda ut, inte dras iväg av känslor och att släppa sådant som du omöjligen kan göra något åt själv. Exempelvis som när uppfinnaren och entreprenören Thomas Edison skrattade och njöt av den eldsvåda som slukade hans älskade fabrik (karln kunde inte göra ett dyft åt branden, så han accepterade och njöt av tidernas eldsvåda istället).

Men att vara intolerant och inte gå med på att domineras av andras agenda går inte riktigt ihop med detta stoiska. Var går gränsen? När blir stoikern en dörrmatta? När behöver den oberörde stenstoden bli en spottande och fräsande vulkan?

Att uppnå balans
Sedan jag på senare år släppt fram mina kuvade känslor har jag upplevt mig själv vara mer levande, och känt mig mer äkta än någonsin. Något jag fått beröm för, men också hört saker om intensitet och att jag är den mest aggressiva person hen träffat.

Det är ovant detta med känslor, men sakta men säkert normaliseras detta och det blir lättare att ventilera snarare än spara på småirritationer, tills de i dag exploderar i ansiktet på en oförstående person. Nå, det finns en balans där någonstans mellan känslomässig äkthet och stoisk oberördhet. Kanske är det rentav inget problem att förena dem. Vad tror du som läser?

För övrigt älskar jag den här typen av självutlämnande texter/bekännelser. Sann styrka är att våga erkänna sina imperfektioner, varför jag skriver sådana här inlägg ibland. Inget får mig att tappa respekten som en polerad fasad.

Jag väljer illusionen

Jag väljer illusionen

Vad vore livet om allt var förnuftigt och inte lämnade något till övers för fantasin?

Jag menar då inte bara fiktion, utan att verkligheten faktiskt vinner på att spinnas med ett skimrande lager utanpå. Att mystik inte alltid ska avtäckas, för att den fyller en konstnärligt och mentalt stimulerande funktion.

“A man is the less likely to become great the more he is dominated by reason: few can achieve greatness – and none in art – if they are not dominated by illusion.”

Orden kommer från Mr Doctor (aka Mario Panciera) från italiensk-/slovenska bandet Devil Doll, och användes när han en gång i tiden sökte bandmedlemmar. Devil Doll spelar pretentiös konstnärlig skräckfilmsrock med klassiska inslag. Ytterst bisarr och väldigt trevlig musik. Se klippet nedan.

Nå, illusioner. Ofta besläktade med självbedrägeri. De är av godo, oftast. Jag kan inte se en film om jag hela tiden sitter och letar efter något som är ”overkligt”, och jag får inte samma njutning av band som gömmer sig bakom masker och pseudonymer – om jag vet att de egentligen heter Kalle och Kurt, och äter, skiter och knullar som andra dödliga.

Sann konst ska komma från yttre rymden. Det har alltid varit min övertygelse. Den ska alltså kännas som att den kommer från yttre rymden, som om den var skapad av något högre väsen. Gudar, demoner, valkyrior eller aliens – spelar ingen roll.

För konst – musik, film, litteratur – är rymdfarkoster för hjärnan. Vi behöver ibland lämna de stinkande blöta strumpornas vardagsdimension – verkligheten och vardagen – för att vandra en stund bland stjärnor, omöjliga världar och mäktiga omänskliga varelser.

Leve illusionen. Gör dig själv en tjänst, och låt förnuftet vila en stund.
Bilden ovan är gjord av Anna Lindroth.