Nu är det snart dags för den onde med horn att anlända. Jag pratar om spelet Diablo III som jag gått och väntat på i rätt många år. Ett spel som, liksom föregångaren, kommer att vinna stort på kooperativt spelande.
Diablo-serien har betytt ganska mycket i mitt liv. Det första visade mig att rollspel kan vara mer action än rollspel (och därmed kanske inget rollspel alls), och ändå fungera. Jag var novis på datorspel när det begav sig, och det var ganska lätt att bli fast i och med att jag är svag för medeltid, magi och stora svärd; fantasy kort och gott. Jag och en kompis satt hemma på hans fars Pentium 1:a och spelade, drack kaffe och snusade. Nätterna i ända. Jag var nog 19-20, vilket betyder att vi pratar om år 1996-1997. Vi varvade spelandet med författande av en fejkad hårdrockstidning, där vi gjorde narr av det mesta egentligen. Muskedunder Magazine, vars uppkomst för övrigt ledde till att jag sadlade om från elektriker till journalist. Allting leder till något annat…
Diablo II tjatade min dåvarande sambo (nuvarande fru) på mig. Jag var motsträvig och körde helst Worms på Playstation. Det där med att sitta bekvämt i en soffa och spela var svårslaget. Varför skulle jag sitta obekvämt på en pinnstol framför en dator ? Nå. Men jag testade väl då, och blev fast rätt snabbt. Det var speciellt att spela ihop i samarbete med andra som jag tyckte om. Spel är bäst ihop i lag i min värld.
På den tiden hade vi en 800 MHZ Compaq Presario-dator med Windows Millenium som knappast orkade med Diablo II. På tok för lite RAM-minne och ett uselt grafikkort. Att spelet låste sig fem sekunder ibland stod vi ut med på den tiden. Liksom att Millenium fick krupp om och om igen. I efterhand tänker jag att min tolerans för det mesta, och krånglande teknik i synnerhet, bör ha varit betydligt bättre än nu. Brorsan hade en rejäl dator som han byggt själv på Datorbutiken.se eller något liknande. Lät som en ångmaskin men var bra att spela på. Han spelade med oss, liksom min vän Rickard i Örebro (vi satt via telefon hela tiden, eftersom det där med röstchatt var helt okänt för oss). Året var… 2001 har jag för mig.
Vi var kreativa. Kom långt med små medel. Och hade kul. Något senare började vi spela online på riktigt, istället för i privata servrar. Förstod hur lite vi visste, men anpassade oss motsträvigt till verkligheten. Blev bra, och startade en liten klan som spelade ihop – Order Of The Squid. Det varade i åtminstone fem år innan vi flyttade över till andra spel (Guild Wars och World of Warcraft). Och då kom vi ut på öppet hav på allvar – vi kom i kontakt med seriösare spelare, och blev seriösare själva. Greppade det här med röstchatt, vilket var pinsamt till en början, som gav en ordentlig boost till engelskt tal och kommunikation på engelska.
Oavsett vilka nya häftiga spel vi kom in i, återvände vi (och återvänder än) till Diablo II. Dess enkelhet och upplägg gör att man kan tröttna, men bara för stunden. Och nu står alltså efterträdaren för dörren. Av vad jag sett verkar det röra sig om en värdig efterträdare. Den här gången är ingen av oss nya till spelande, och kommunikationsmöjligheterna är betydligt bättre. Det kan bara bli kul. Vi har för övrigt skapat ett forum för Diablo III, med syfte att de som ansluter sig enkelt ska kunna hitta andra att spela ihop med. Forumet är låst, men alla får bjuda in vem de vill. Hör av dig till mig om du är intresserad. Forumet är inaktivt nu, men kommer att leva upp när spelet släpps.
Vad som skiljer sig åt rejält mellan nu och då, är anledningen till att jag lade spelandet på hyllan: jag är numera far. Den tid jag kan lägga på spelande är inte så stor. Familjeliv, företagande, vardagsfix, motion och musicerande ska ha sin beskärda del. Lyckligtvis finns det en ”pott” jag kan sno rätt mycket från – slötittande på TV.
Till sist, en trailer som ger mersmak. Nu är trailers i och för sig värdelösa för den (jag) som vill få en uppfattning om hur spelet fungerar och är att spela. I fallet Diablo är det dock förlåtet, då storyn är en stor del av behållningen. Onda demoner med nedpitchade röster, magi och överdimensionerade vapen är helt enkelt ett oemotståndligt koncept för mig…
