Det är mycket som var sämre förr. Till exempel det här med möjligheterna till musikutövande. Jag talar av egen erfarenhet.
När jag gick i tredje klass spelade jag blockflöjt precis som många andra barn. Jag var rätt duktig faktiskt. Min ”Lunka på” satte sig så bra, att jag klarar den än i dag (testade faktiskt förra veckan, efter 25 års uppehåll eller vad det kan vara!). Tjo Flöjt! hette boken jag spelade efter, minns jag.
När jag började mellanstadiet var det dags att välja ett ”riktigt” instrument. För mig var valet spikat: klart grabben ska spela piano. Men se, så blev det inte. Min familj hade inte råd att köpa ett piano/orgel/whatever, så det fick jag slå ur hågen. Gitarr ville jag inte, och trummor lockade inte heller. Bas? Nej, usch vad trist det verkade. Då såg jag att ”flöjt” fanns med bland valen, och i och med att jag redan var kungen på det, enligt egen bedömning, valde jag flöjt och fick också spela det.
Nu var det dock ingen ”blockflöjt för experter”-kurs som vankades, utan tvärflöjt. Det blev jag rejält besviken över, men gick väl dit ändå. Efter att ha misslyckats få ton i flöjtjäveln i 40 minuter talade jag helt sonika om för läraren, mr Odd Maad (ja, han hette så på riktigt), att jag inte ville fortsätta med flöjt. Och så åkte jag hem, moloken i sinnet. Musikutövande sjönk i prio, tills någon gång i sexan då jag äntligen fick råd med en liten keyboard. 795 kronor på Hobbex, av märket Casio. Den håller än och används i dag av min treåriga dotter.
I högstadiet lärde en kompis mig spela gitarr parallellt med att jag spelade i ett punkband (vilket är jävligt mycket punk i sig), och i gymnasiet blev det metal av alltihop. Efter flera år i olika band hoppade jag av, och gjorde experimentell musik ihop med två andra herrar. Då spelade jag faktiskt piano/keyboard. Och faktiskt använde vi min gamla Casio på en inspelning. Distad och mysig.
I dag har jag två barn. De växer upp i ett hus där det finns keyboard (som sagt), datorer med musikprogram, elgitarr med förstärkare och dessutom saker som inte ens existerade på ”min” tid (telefoner som kan göra betydligt mycket mer än att koppla fram samtal). Alma kan med enkla program göra egen musik som treåring. Spela in sin egen röst, spela piano, lägga trummor och skapa oväsen på gitarr med ”dist”. En helt annan värld öppnar sig. Taktkänsla och melodisinne har hon, och det finns en passion för att experimentera med instrumenten. Hur kommer hennes musikaliska liv att bli, om hon får ett intresse? Jag slår vad om att det blir en betydligt häftigare resa än min…
Något annat som är värt att fundera över är hur självklar den nya tekniken är för min dotter. Hon vred på stämskruvarna på min gitarr, varpå jag förskräckt stoppade henne. ”Men pappa, jag ville ju byta instrument!” förklarade Alma. Hon trodde att chugga chugga-ljudet var ett eget instrument, och inte åstadkoms med dämpade strängar på en distad gitarr.