Fullt upp, tanklöst och flytande. Men inte allt igenom dåligt, utan bara… nytt.
År 2012 kommer att gå till historien som mitt mest upptagna år hittills. Det inkluderar 2008 – då jag hade ett nystartat företag och blev förälder första gången, 2009 – då jag och Sofia köpte hus, flyttade och gifte oss mitt i flyttkaoset, 2011 – då vi plötsligt hade två barn, företaget krävde mer och mer tid och det där huset också skulle skötas.
Vad var det egentligen som hände?
Någonstans runt 2007 ledsnade jag på slit och släng-livet med korta anställningar/kontrakt och kort varsel, som det innebär att vara tidningsreporter i många fall. Full kontroll vore att starta eget, men att starta eget var inte jag – därför gjorde jag det. Att skaffa barn var verkligen inte jag. Jag gillade inte ens barn. Därför gjorde jag det också. För en eftertänksam snubbe som ogillade tanklösa handlingar blev tvärtomleken ett sätt att utvecklas, och lära nytt efter många år av försiktighet.
Vad var det egentligen som hände?
Sakta förvandlades jag från en trygghetsälskande typ till en ”struntar väl jag i – nu kör vi”-människa. Jag levde på det vårdslösa i några år, och är nu på väg mot någon typ av landning. Inte så extrem längre. ”Jag har en familj att ta hand om”-tankarna är beviset. Samtidigt försvinner inte det där agera först, tänk sen-idealet helt. För mycket grubblande leder till passivitet och intet.
En insikt
Sedan 2007-2008, när den nya banan inleddes, har jag gått med en känsla av att jag blir dummare och dummare. Mindre tanke, mer handling. Mer smuts på händerna och trial and error, än försiktiga hypoteser och oändliga grubblerier. Mindre intellektuellt, mer jordnära. Tills jag läste lite gamla texter från min utbildningstid, som jag sett som någon form av höjdpunkt. Men det var ju bara bollande med andra människors ord. För all del egna teorier också, men utan riktning och syfte. I dag tänker jag knappt tankar som inte kan omsättas till ett projekt.
En insikt till
Men det är inte så dumt alla gånger, att bara tänka för att motionera hjärnan – eller för all del skapa något helt absurt. För det är ju sån jag är, också. Innerst inne. Den där jakten på meningen är egentligen bara absurd, och det har jag tyckt hela tiden. All denna strävan efter resultat, och inget annat, tenderar att kväva viktiga saker i livet: spontanitet och poänglöst livsnjuteri.
Fiskgjuse.