Jag befinner mig just nu på Stjärngalan i Falun. Minglar och jobbar om vartannat (vi gör ett reportage i form av en webbfilm). Det betyder dock inte att jag ska hoppa över en dag med #blogg100.
På ett sånt här ställe vimlar det av folk. Företagare, myndighetspersoner och personal som jobbar. Stjärngalan kombinerar nätverkande i form av en arena för affärer, inspiration i form av intressanta talare, och är samtidigt ett tillfälle att lyxa till det med underhållning och god mat. En riktig höjdare för oss företagare.
Som en stillsam skogsmulle kan ett sånt här ställe vara helt fel ställe för mig. Men det är det inte. Längre. För mitt i allt detta sorl och alla dessa människor inser jag en sak: nämligen att jag inte alls känner mig obekväm. Större delen av mitt liv har jag haft problem med folkmassor. Inte på något fobiskt sätt, utan mer att jag inte trivs där. Så var det fram till och med tills jag var 30-31 – det vill säga fyra-fem år sedan.
Tidigare hade jag två olika roller som person. En professionell och en privat. Den professionella anammades när jag som journalist var ute på jobb. Den gjorde att jag kunde hålla skärpan mitt i folkmassor med berusade människor, frågvisa barn och – ibland – ilskna och otrevliga människor. Den privata rollen växlade jag till efter jobbet, när jag var ledig. Eftersom mycket energi gick åt till den professionella rollen ville privata jag bara koppla bort allt, och gömma mig från människor och liv och rörelse.
Jag inser att livet som företagare har haft en intressant effekt på mig som person. De där rollerna smälter ihop allt mer. Mitt i ett sorl av minglande människor är jag fortfarande mig själv. Jag är i stormens öga och kopplar på och av fokus efter eget intresse. Jag är privat och professionell samtidigt. Därför kan jag njuta av att vara här på Stjärngalan i kväll.
