Det är alldeles tydligt att jag har förändrats som person av åren som farsa. Plötsligt kan jag känna andra föräldrars lidande från andra sidan jordklotet.
Barnen åkte iväg med sin mormor och morfar i dag, för några dagars påsklov. Jag och frun jobbar på lite extra här hemma. Alma och Leo var extra glada och uppspelta – de ville ju gärna åka – och när de var på det humöret tyckte jag extra mycket om dem. Det blev därmed extra tungt att se dem glida iväg i bilen. Jag blev sorgsen och tyckte först att hela dagen kändes förstörd. Jag hade ju väntat mig att tycka det var skönt att få vila från det eviga uppassandet och oredan.
På gymmet var radion på. Runaway Train, en låt jag minns från när jag var ung, spelades. Det som gjorde låten speciell var den rätt jobbiga videon. I princip ett enda långt bildspel med bilder på barn som försvunnit. Till och med en nihilistisk tonåring kunde känna sig illa berörd. När jag hörde låten i dag såg jag videon inombords, och jag tänkte hur det skulle kännas om mina barn hade försvunnit.
I mitt inre övergick videoklippen till nyhetssändningar om krig och förstörelse, med föräldrar som bär på sina döda barn. Sånt som vi sett massor av på TV, och som jag och många med mig viftat bort. Inte för att vi inte brytt oss, utan för att det helt enkelt inte är möjligt att relatera till och må dåligt av allt elände som händer i vår värld. Men just i dag var det möjligt, och jag kände mig lyckligt lottad över att bo i ett så tryggt och – trots allt – välfungerande land.
Sedan vandrade tankarna till korkade kommentarer under tidningsartiklar, gnäll på skatter och osämja om vägar – vår vardag här i trygga lilla Sverige. Och jag tänkte: vad fan håller vi på med egentligen?
Jo, jag har skrivit om sånt här förut.