De senaste dagarna. Semestern. Har varit de bästa i mitt liv, ärligt talat.
Kanske behövdes det en bortkoppling av allt som har med jobb, utveckling, effektivitet, nytta och nödvändighet att göra. Att tillåta att saker inte behöva leda till någonting överhuvudtaget. Sån som barndomen är. Och som själva livet borde vara, för den som inte fördärvar det med stress.
Det är underbart att umgås med mina barn. De är smarta, påhittiga och överlistar mig gång på gång.
I går gick jag ner till älven och badade med Alma och Leo. Tänkte att det nog skulle bli en del meck eftersom Sofia inte var med, men de är ju faktiskt rätt stora ändå ungarna. Fixade ”mördarbacken” uppför helt själva, vilket gjorde att jag kunde kånka upp vagnen på egen hand och slippa gå flera vändor. Glada var de också.
Sen hände det. Jag såg Alma gå framför mig på grusvägen. Fel sida, medvetet val, för att få gå på gräs istället för grus. Hon hade koll på bilar som kom, där hon lunkade framåt i sin sommarklänning. Då kom nästan tårar i mina ögon.
På några sekunder gick jag igenom blandade tankar på att jag själv varit fem år, och gått på den där vägen, samtidigt som jag insåg att hon är mycket mer social och framåt än jag var, och att hon förmodligen redan lyckats bli en bättre person än jag någonsin varit. Ur min synvinkel då. Och alla föräldrar är ju, som ni vet, helt opartiska när det gäller deras barn.
