Site icon Dan Forslund

Inte redo att lämna skogen

Jag har fantiserat om fjärran paradisstränder. Suttit och jagat med Google Earth för att hitta den perfekta lilla ostörda ön i Karibien eller Franska Polynesien. Men vad är dessa paradis mot skymningsljuset från en svensk novemberhimmel?

Jag har snört kängorna hårt utanpå två par byxor. Den slitna gamla rocken med Helly Hansen-tröja under är med, som så många gånger förr. Jag har gått hastigt, och blivit andfådd. Inte minst när jag undvek en, i mitt inre rollspel, hund som definitivt hade anfallit en högrest vandrare som kommer från mörkret i älvbacken. Ja, den skällde och jag sprang uppför en slänt.

Marschen går vidare utan stigar, mellan granar och spindelväv. Förbi en sommarstuga vars ägare förmodligen sitter i något ljust rum i en stad. Just nu. Jag tänker att sommarstugan har ett bra läge, med skyddande skog och branta backar från alla håll. Hittar en ny stig, hör hunden skälla och njuter av att jag störde dess vakande sinne. Det är många hundar här i byn. De skäller i tid och otid. En liten payback att irritera den på detta vis.

Plötsligt stannar jag upp och blir alldeles varm. Skogen är mörkare här, och den får kvällshimlens gulröda sken att lysa upp framför mig i ett jättepanorama. Försöker fotografera den, men mobilen klarar inte ljusförhållandena.

”Jag kan ta mig till Karibien när som helst” tänker jag. Bilarna, huset – vi kunde sälja hela rasket – och vips kunde familjen leva gott där. Ett tag i alla fall. Min syn på livet och existensen har sedan några år inget att göra med trygghet. Jag kunde åka nu. Men något håller mig kvar, och med ens inser jag hur kär jag ändå är i den svenska naturen. Speciellt när den är som kargast, mörkast och ogästvänligast. För det är då den får allt annat att skina upp.

Det var ju därför jag flyttade hit. Ingenstans kommer jag mig själv så nära, som där det inte finns någon annan. Tvingas vara med mig själv. Tvingas ta lärdom ur mina inre sessioner, för att vara en bra pappa och make.

Exit mobile version