I år är det valår. Något jag märker tydligt i de sociala nätverken. För det är ett envetet tjatande om den egna förträffligheten och om hur dåliga de politiska motståndarna är.
Den politiska debatten är en ren uppvisningsmatch. De inblandade tror sig spela tennis med varandra, men i själva verket står de och spelar squash mot en betongvägg. I varsitt rum.
Undantag finns det så klart, men väldigt många syster och bror duktig-inlägg blir det på en dag.
Som väljare vill jag bli lyssnad på. Inte försedd med en megafon vid örat, som basunerar sönder trumhinnan med vad jag ska tycka och tänka. Ställ frågor till mig istället för att lägga svar i min mun. Våga utmana, kommunicera och riskera att vara obekväm.
Det här är bara tröttsamt. Precis som med envetet tjatande idiotreklam med förnuftsargument finns det bara en reaktion: då stänger jag av hjärnan och filtrerar bort bruset.
Förvåna mig, rasera grunden jag står på och lär mig något nytt. Våga väcka anstöt. Stånga mig. Gör någonting. Snälla.