Båda de lokala tidningarna (DD och DT) skriver om kommunens investering som gjort mitt gamla lekis till lägenheter. Bara tanken på den gamla gula byggnaden väcker nostalgin i mig.
Här gick jag alltså i lekis. Från en ganska vild och fri uppväxt med kojbygge, hemgjorda pilbågar och skrubbade armbågar var det via lekis jag skulle slussas in mot civilisationen. I den där stora gula byggnaden lärde jag mig viktiga läxor och erfarenheter om livet.
När jag tänker tillbaka minns jag precis den gången en tjej som heter Malin klämde på mina kinder så att den banan jag tuggade på hamnade i en enda klet på bordet – och jag blev utkastad. Jag minns också kompisen Fredrik som slog sönder tegelpannor med en spade bakom en byggnad. Han kallade det för att ”Gå till jobbet”. Att förstöra tegelpannor var hans jobb. Där träffade jag också Erika, som var min tjejkompis, och som jag höll hemlig för killkompisarna. Långt senare fick jag reda på att han jag umgick med mest också hade en hemlig tjejkompis…
Jag minns andra saker också, som är svårare att beskriva. Som känslan av att stå där inne i kapprummet och vänta på att få gå in, eller åka hem. Eller att sitta runt de små runda borden och äta frukt. Det jag inte minns är hur det är att vara sex år gammal och inte veta en tiondel av vad jag nu vet om världen.
Jag är glad att Färjbacken lever vidare. De som flyttar in får naturen in på knutarna, och jag betvivlar inte att de kommer trivas.