Det känns konstigt att ha en egen familj. En udda, väldigt trevlig men ändå märklig känsla.
Vi hade städning på verandan i går. Den har fram tills nu varit fylld med diverse bråte. Synd, då det är både inglasat och finns infravärme. Bord, stolar och en soffa finns också.
I går tog vi tag i saker och ting, och fick bort allt så att verandan kan användas. Därefter avnjöt vi en måltid runt det lilla bordet. Dottern Alma kunde sitta på en vanlig stol i stället för sin höga, eftersom både bord och stolar är lite lägre än ”vanliga” köksmöbler.
Det var när vi satt där och åt tillsammans som den där känslan dök upp. Overklighetskänslan. ”Min dotter”, ”min fru”, ”vi är ett”, ”Alma bor med oss”. En skön känsla av att ha något, och att vara något, tillsammans med någon annan. Vi.