När jag var sex år gammal ville jag plantera en ormbunke på mina föräldrars gräsmatta. Jag blev avrådd av ett flertal personer, men grävde ner den där ormbunken ändå.
Jag hade varit vid en närbelägen bäck och grävt upp en ormbunke. Jag placerade den i en plastkasse med jord, precis som jag hade sett de vuxna göra med vilda växter som skulle införlivas i trädgården. Glad i hågen kom jag med ormbunken, en växt jag gillade, och ställde ner den på gräsmattan.
När jag började gräva väckte jag visst intresse. Det tog inte lång stund innan de ”goda” råden kom: nej, ormbunkar ska inte växa på gräsmattor. De behöver mer vatten än så. ”Det går aldrig”. Jag lyssnade inte på de där råden – jag ville ju testa själv först! Så ormbunken planterades.
I dag, 27 år senare, lever ormbunken fortfarande och frodas. Varje sommar överträffar den sig själv i storlek och grönska. Och den talar till mig. Den påminner mig om att den som verkligen vill något inte ska lyssna på pessimistiska kommentarer och sianden om framtiden. Hellre misslyckas och lära sig, än att inte försöka alls.
