Min morfar Erik Forslund dog den 25:e juli 2010. Han hade varit dålig sedan slutet av 2009. Den här texten tillägnar jag honom.
Morfar var en av flera syskon som började sina levnadsbanor på en bondgård i Stora Skedvi, Säter. Deras far dog i unga år och modern klarade inte att ta hand om så många barn själv. Morfar kom som fosterbarn till byn Bodarna, nio år gammal, 1931 – samma by som jag är uppväxt i, och bor i just nu. Där skulle han också bli kvar resten av sina dagar.
Morfar levde ett händelserikt liv. Militärtjänstgöringen skedde i flottan, och var förlagd till Stockholms skärgård, mitt under det brinnande andra världskriget. Efter kriget väntade en karriär som telegrafist på flera fartyg, som tog honom jorden runt flertalet gånger. Trots att vi pratade ofta om hans förflutna tror jag aldrig han fick slut på historier. En av dem var en rörande berättelse om en hund som blivit av med sin husse, men år efter år gick tillbaka och letade vid ett speciellt kafé i Stockholm, där mannen brukade hålla till. Det var den typen av historier som också intresserade morfar. Han tyckte om hundar. ”Det bästa hos människan” som han brukade säga.
Tillbaks på land igen träffade han mormor, och tycke uppstod. De fick tre barn, som samtliga fortfarande bor i byn. Den starka känslan för hembygden fördes vidare, och med tanke på att både jag och min bror bor här kan man säga att den lever än.
Yrkeslivet spenderade morfar mestadels på Kvarnsvedens pappersbruk i Borlänge. Livet var ingen lek med tre barn att försörja och en lön som knappt räckte till. Morfar berättade att han och mormor tvingades plocka bär för försäljning när han kom hem från jobbet på dagarna, för att få ekonomin att gå ihop. Lyckligtvis blev det bättre med åren, och han kunde leva ett gott liv. Ett gott liv för en anspråkslös man, som tyckte mycket om fiske, jakt, friluftsliv, trav och spel i alla former och umgänge med nära och kära.
Jag och morfar kom varandra nära genom det gemensamma fiskeintresset. Varje sommar bar det av upp till en ”hemlig” sjö i Furudal, där det finns kanadaröding och bäcköring. Men vi gjorde även andra fisketurer ihop i närområdet. Det var inte sällan jag fick sitta och hålla mig för skratt på grund av morfars häftiga humör. Som den gången han rodde i flera timmar i en sällsynt tungrodd båt, vars konstruktör han förbannade flerfaldigt – för att sedan inse att han hade haft ankaret i under hela fisketurer. Ja, svordomsmängden var ofta hög när vi fiskade ihop.
Vi hade ett gemensamt intresse för diskussioner. Ofta berördes religion (morfar tyckte illa om organiserad religion), politik (han hade ett förflutet som fritidspolitiker), modern teknik (han var på vippen att skaffa en dator under de sista åren, på min inrådan) och allmän filosofi. Både jag och min bror Johan fann nöje i att sitta sena kvällar hos morfar och diskutera över några glas whisky. Morfar sade att det var tur han hade oss, då ingen i närområdet ville föra samtal på en mer seriös nivå.
Rimligen var det hans förtjänst en del, att mitt liv stakades ut efter en mer intellektuell bana. Morfar var mäkta stolt när jag fick jobb som reporter på Dala-Demokraten, och ännu stoltare blev han när jag trotsade jantelagen och startade eget efter att högskoleexamen var klar. Inte vanligt för en person med arbetarbakgrund, och jag förmodar att det värmde ett gammalt arbetarhjärta. Det till trots hade han inte mycket till övers för vänsterpartierna av senare tid. På tal om politik var morfar med att starta upp Mockfjärds Atletklubb under sin tid i fritidsnämnden. Det är den av hans politiska bedrifter han var allra mest stolt över.
De sista åren ingick morfar i webbredaktionen på byns hemsida, som var ett initiativ från min sida. Morfar stod för det historiska materialet, varav en hel del redan var skrivet och låg och samlade damm. Han hade en passion för skrivande, men hade aldrig tänkt på att publicera sitt material. Nu finns det för allmän beskådan på hemsidan. Jag är väldigt glad att det blev av, då han var en av de få i byn med den typen av kunskap kring svunna tider. Förmodligen en följd av ett naturligt utifrånperspektiv som han hade redan från dag ett – han kom ju som fosterbarn till byn.
När jag tänker tillbaka på alla minnen med morfar blir jag överväldigad. Det finns helt enkelt så mycket att ösa ur. Ett speciellt minne är när han och jag, som liten, ringer till älgen Herbert på min leksakstelefon. Senare i livet minns jag hur han lärde mig spela Rödskägg, ett kortspel, och så diskussionsaftnarna med rökt brax (jo, det är gott faktiskt).
Och så var det fisketurerna. Jag minns ingen speciell, utan väver dem samman till en enda. Jag ser framför mig hur hans bil kommer sakta åkande längs byvägen hem till mitt föräldrahem. Radion är på, på alldeles för hög volym. Någon kvinna pratar med allvarlig röst om hedersvåld, politik eller brott. Vi packar i mina saker och jag känner den där speciella doften av hans bil – fräsch och nystädad blandat med den omisskännliga doften av hund. Jag sätter mig i och vi åker i väg mot Furudal i närheten av Rättvik. Jag känner den guppiga vägen, hör grenarna skrapa mot rutan och morfar svära över de stenar som slår i bilens underrede. Vi är framme, mitt i skogen med alla myggor. Doften av myr. En kopp kaffe, och så vandrar vi tillsammans spända av förväntan. Ner mot den större av de två sjöarna.
Jag kvicknar till och inser att jag sitter här framför en dator, och att jag aldrig mer får träffa min morfar. Och det gör så förbannat ont. Men jag vet, innerst inne, att det är en smärta som jag är villig att uthärda, för alla dessa stunder vi hade ihop. För det är du värd, morfar. Jag ska försöka bära din optimistiska anda och ditt osjälviska ideal vidare genom mitt liv.
Du har varit och är en sann förebild för mig. Tack för allt.
