När jag var liten pratade jag klockrent gagnsmål (gagnefsdialekt). I dag kan jag inte återgå till den hur gärna jag än skulle vilja.
Jag växte upp i samma by som jag bor i i dag. Tillsammans med min bror byggde jag kojor, fiskade och sprang runt i skogen. Vi var i princip aldrig inomhus. Det var ett fritt liv, där vi fick lära oss av våra egna skrubbsår. Förhållningsregler hemifrån fanns, men det rörde sig mest om vilken tid vi skulle vara hemma, att vi skulle vara hövliga mot folk och liknande (usch, nu lät jag uråldrig!).
Vi pratade den dialekt de flesta pratade här i byn, jag och min bror Johan. Brett och äkta dalmål. ”Skogen” hette ”skojän”, och ”kan jag inte få leka lite längre” hette ”kann int ja få leka litä längär”. Inte så olikt riksspråket när det syns i text, men uttalet skiljer sig en del. Inget vi reflekterade över som barn. Vi bara pratade.
När skolan började blev det en kulturkrock. Trots att våra jämnåriga bara bodde kilometer bort pratade de flesta något som ligger närmare riksspråket. Gagnef är lite av en inflyttningskommun, och många kom utifrån.
Vi blev fnissade åt av våra jämnåriga, eftersom vi pratade så konstigt. Lärarna, speciellt vissa äldre kvinnor, tyckte istället det var så pittoreskt och trevligt med gagnsmål. De uppmanade oss att prata dialekt inför resten av klassen, för att visa hur speciellt och kul det är.
Jag gillade inte att vara i fokus – varken som driftkucku eller som utställningsobjekt – och jag jobbade rätt snabbt bort min dialekt. Brorsan var, föredömligt nog, mindre benägen att bry sig om vad andra tyckte. Han fortsatte längre med sin dialekt, men slutade när jag hotade honom med stryk. Så pass skamligt kändes det för mig att prata dialekt, sticka ut och vara annorlunda, att jag fick lov att hota med våld.
Senare i livet, när jag byggt upp en självkänsla och dessutom började få ett intresse för min hembygd, försökte jag närma mig mitt dialektala förflutna. Det finns fortfarande folk i byn som pratar dialekt, och jag förstår ju vad de säger. Det vore alltså en enkel sak att återgå till att tala dialekt? Nej, det är faktiskt kört. Några fragment finns kvar, och vissa ord använder jag (som ”brått”, vilket betyder ”överraskat rädd” ungefär), men det känns bara krystat att försöka prata som jag gjorde i barndomen.
På sätt och vis är det som att ha förlorat en förmåga, men samtidigt förstår jag att dialekters överlevnad kräver viss isolation och en språkgemenskap för att fungera. Som i min frus hembygd Lima, där även de minsta barnen pratar dialekt. Där står inte dialekt för det förflutna, som ofta är fallet närmare städerna (som här i Gagnef).
Det finns i dag flera aktiva åtgärder för att bevara dialekter – kurser, föreningar med mera – men frågan är om det inte är konstgjord andning alltihop. Risken är överhängande att dialekterna blir utställningsföremål och monument över det förgångna. Dialekter kräver användning för att överleva, och om användandet krystas fram blir det platt fall.
En liten disclaimer:
Dialekten lever faktiskt även i Gagnef. I Björbo pratas dialekt på ett okonstlat och levande sätt.