”Han är död”. Jag utläser pågående form i den meningen. Döden, som ett aktivt tillstånd.
Det finns många saker som stämmer på det som pågår just nu. Jag är en man. Jag är en människa. Jag är hungrig. Jag är lång. Jag är tung, ganska i alla fall. Jag är en make. Jag är levande.
Men de som avlidit, de är ju inte alls. Inte enligt uppfattningen hos en person som jag, som inte tror på något efterliv. Man kan inte vara död. Döden är en händelse. En punkt där det tar slut. ”Börje dog” betyder ”Börje tog slut – det finns inget mer Börje”. Om man inte är troende. Fast då bör det tolkas som att ”Börje har övergått till ett annat tillstånd av varande”, och då är ju döden likväl ett avslut. Ett avstamp innan skuttet.
Men ändå säger man ju ”hon är död”, om en saknad släkting. Det är inget fel med det. Jag som tänker så här blir ju störd, och uttrycker mig i regel annorlunda, men det är inget misstag i sig att prata om döden som ett aktivt tillstånd.
Säger det något om vår syn på döden, när man uttrycker sig så där? Har sättet att uttrycka sig någon inverkan på vår syn på döden? Jag tänker att det kan ha det. Som barn tänkte jag om döden som ett tillstånd, och i tonåren fick jag en chockartad upplevelse av insikten: att det tar slut. Att jag tar slut. Den där känslan av evighet var bara en känsla.
Det finns andra pågående uttryck kring avslutade processer. Att vara utbildad till exempel. Just det exemplet syftar dock på att man är fylld med något, som ett laddat batteri eller en tank med vatten. ”Processen är avslutad”, däremot, borde ligga rätt nära det här med döden. Det är nog det som är grejen: det som är pågående och avslutat samtidigt – en motsägelse.