Barndomskänslan fortsätter att vägleda mig. Plötsligt känner jag mig mer enhetlig än ambivalent, och ser mer självklart varthän stigen löper. Ska nog fortsätta med den här tekniken.
Jag skrev ju att livet ska vara som i barndomen, där jag deklarerade att den där nyfikna upptäckarglädjen är precis det som gör livet värt att leva. Ok, jag skrev inte exakt så. Men det var så jag menade.
Nu har jag följt den där principen ett tag, vilket lett till att jag (inte förvånande) släppte den lilla prestige jag hade. Och att jag prioriterar känslan av det rätta framför det resultat min hjärna vill se. Dessutom väcker det intresse hos personer som väckt intresse hos mig. Epic win, så att säga.
Mitt i allt detta kläckte jag till slut en titel som får sammanfatta vad det egentligen är jag gör. Inte journalist men ändå journalist, copywriter eller ändå inte, språkvetare som har ett anarkistiskt förhållningssätt till språk, någon typ av personlig coach, informatör, filosof fast inte någon som gör anspråk på att vara sådär supersmart, och så gillar jag PR fast jag inte har någon reklambakgrund. Det fick bli informationscoach. Jag drar ur folk vad de vill ha sagt genom att ställa de rätta frågorna, komma med de rätta idéerna och utveckla ett fragmentariskt skelett till något som låter bra och är begripligt. Informationscoach, jag gillar det.
Idéerna svämmar över, och det är ju lika bra att dela med sig av de som aldrig kommer att hinnas med. Så kommer jag att göra framöver. Som det där med en app som utnyttjar ansiktsigenkänningsteknik för att klassificera växter. Bra för osäkra svampplockare exempelvis. Kanske räcker inte dagens teknik till för att göra en bra? Nå, om någon ser en sådan app – hör gärna av er till mig. För jag vill ha en själv.