Den här veckan är det ett år sedan morfar gick bort. Under det gångna året har jag insett vad jag lärde mig av honom, och vad jag vill bära med mig. Jag är glad att säga att glädjen över allt jag upplevt tillsammans med honom är betydligt större än sorgen över förlusten.
Min mammas far Erik Forslund levde ett bra liv, den allra största delen av det. Jag tänker aldrig glömma stunderna runt hans tv-bord. Dessa diskussioner, kring politik först och främst, men även religion, vetenskap och filosofi. Det kunde hetta till där. Nämnde man ordet ”byråkrati” hettade det definitivt till. Morfar gillade inte hur den offentliga sektorn administreras. Missnöje måhända, men jag blev allmänbildad där i soffan. I högstadieåldern lärde jag mig mer om samhället av morfar än av skolan.
Jag lärde mig uppskatta naturen av morfar. Framförallt lärde jag mig att se mindre funktionellt på den. Helhetsupplevelsen är behållningen, inte de sysslor man utför i det gröna. Fiske i all ära, men det är doften av gräs och fuktig skog, synen av träd bugande för vinden och lätet av kraxande fåglar som var det bästa med mina och morfars fiskafängen.
Morfars liv började inte bra, när hans far gick bort i unga år. Hans mor klarade inte av alla barnen själv, vilket resulterade i att morfar – efter några mellandningar – kom som fosterbarn till den by där jag bor i dag. På den här tiden var det flera fosterbarn som tvångssteriliserades. Morfar klarade sig, bevisligen (jag sitter ju här). Jag har dock intervjuat en kvinna i Dala-Floda som råkade ut för detta övergrepp. Jag hittar inte min artikel på nätet, men här är en från Dalarnas Tidningar som berättar hennes historia.
Morfars uppväxt var fattig, men livet skulle bli mycket bättre från tiden i det militära och framåt. Någon dans på rosor var det ändå inte. Jag minns att han berättade hur han gick ut i skogen direkt efter jobbet och plockade bär, för att få in extrapengar. Detta skedde under några års tid, tills han fick en lön som räckte till en familj.
Morfar blev nästan 88 år gammal. En ålder som inte alla i vår värld kommer att uppnå. Jag vet att det till största delen var ett liv han trivdes med. Och den tanken känns i sig tröstande. Den sista tiden var jobbig för honom, och därför är jag glad att hans passiva tillstånd blev kortvarigt. Det hade inte kunnat sluta på något bättre sätt, helt enkelt.
Det jag beundrar morfar för mest är hans optimism. Visst kunde han svära och kasta saker när tv:n jävlades, men i det stora hela trodde han på förändring och såg ljust på tillvaron. Han gnällde inte över struntsaker och såg humor i sina motgångar, vilket jag försöker ta efter. När han gapskrattade åt det faktum att han rott flera kilometer med båt, ovetandes med ankaret i, är ett sådant exempel.
I kväll dricker jag ett glas för herr Forslund den äldre. Tack för att du fanns, morfar!
