Då var hemmakontoret rent och fint. Nu vågar jag ha möten här. Fattas bara att jag lurar hit lite kul folk som gillar kaffe och kreativitet.
Ett par timmar tog det att dammtorka, göra sig av med mumifierade spindel- och fluglik, torka fönster, dammsuga och rensa spisen. Ja, eftersom det är en väldigt gammal stuga jag sitter i finns här också en vedspis. Den har jag tänkt att det ska knastra hemtrevligt i under vintern.
Det är en del tricks med en sån gammal spis (som i och för sig är rätt ny – men modellen är gammal!). Två olika sidoluckor behöver det eldas i för att skapa ett ”drag” så att röken väljer skorstenen istället för rummet (ja, det har hänt flera gånger).
Jag är produktiv där ute i stugan. Knäpptyst, om man inte lyssnar på metal på tokvolym (vilket jag gör mest hela tiden), och drar man igen innerdörren ordentligt blir det svårt att ta sig in. Eller ut. Jag får alltså vara i fred. Jag har ställt in en soffa och ett bord med stolar så att det går att ha kundmöten med fika och trevligheter. I vinter blir det extra mysigt. Jag har både elelement och vedspis som värmer, och tvåglasfönster som håller värmen kvar.
Tidigare satt jag inne i bostaden och jobbade, vilket inte var optimalt. Svårt att få vara i fred från familj, katter och andra figurer som smyger omkring. Nu har jag testat ”lillstugan” sedan i våras och gillar det. Ska ta och flytta ut ett till skrivbord, så finns det rum för tre-fyra personer med varsin dator.
Jag är så van att jobba så här att jag tar det för givet. Vadå landsbygden, liksom. Man kan ju sitta var som helst i princip. Jobba med filmproduktion och webb över nätet, prata med folk via Skype och ha kundvisningar online. Ibland träffas man på riktigt också, och då kan det bli en bit att åka – men det är ju inte varje dag. Det här livet funkar faktiskt. Jag ska försöka hjälpa de som också vill bo så här, och jobba så här, framöver hade jag tänkt.