Plötsligt sitter jag här, 35 år gammal. 15 år efter att jag fyllde 20, och 15 år innan jag fyller 50. Vad hände egentligen efter 25?
Jag har levt i illusionen att livet snart stannar av, så att man kan andas ut och verkligen uppleva hur det känns. Sitta där en söndag och blicka tillbaka på några hektiska månader, som en gubbe med pipa som listar ut något riktigt smart. Men den dagen har inte inträffat än, och kommer nog aldrig att inträffa.
Livet är alltid precis när det händer, och uppstår inte i efterhand som en deduktion när minnenas inre galleri idisslas ihop med en laddning Borkum riff. Jag börjar fatta det nu.
Häromdagen pratade jag om mitt arbetsliv inför studenter, chefredaktörer och lite andra figurer. Det var då jag började fundera på vad jag egentligen gjort, vad jag gör och vem jag blivit. Några fler personer satt också med och pratade – samtliga yngre än jag. Målmedvetna, och fulla av insikt. Var jag så som 26-åring, eller är det först nu jag kommit någon vart med vem jag är?
Livet tycks fungera bakvänt för mig. Ju längre jag lever och ju mer jag lär mig, desto mer okunnig känner jag mig. Positivt. Tvärsäkerhet och prestige försvinner allt mer, och numera sitter jag ju till och med och lyssnar på vad fyraåringar har att säga. Universum är stort, rymden är mörk och människan är liten. Jag trivs med att vara en fjutt som tar sig själv på allt mindre allvar.