Min morfar brukade ofta berätta om de original till människor som levde här i byn när han var ung. En av dem var en gubbe som aldrig åt upp sitt smörgåspålägg.
Jag minns inte riktigt vad poängen var med den där gubben. Om han var snål, eller smart. I vilket fall hade han, om det här stämmer, en korvskiva på sin smörgås. För varje tugga gubben tog av smörgåsen, flyttade han korvskivan med nästippen. Han åt alltså inget av korven. När smörgåsen var slut lades korvskivan in i kylskåpet, tills nästa smörgås.
Själv reagerade jag bara på att korven säkert blev gammal, och fick slängas. Jag var ganska liten när morfar berättade historien och trodde på alla såna där tillspetsade skrönor. Nu kan det förstås ha varit precis som han berättade. Det finns trots allt mycket konstigt folk, vilket jag tycker är bra.
I dag gick jag och funderade på det där med korvskivan och smörgåsen, och insåg att jag inte alls gillade den där metoden; ”Den som spar han har”. Jag associerade till att uppfylla mål och drömmar. Jag kan själv vara benägen att dra ut på processen, bara för att ha det där åtråvärda framför mig. Men det är dumt! För då finner jag mig i att vänta, längta – ja, rentav sukta. Om jag istället ser till att uppnå mitt mål så snabbt som möjligt, kommer jag att få lov att sätta ett nytt mål. Och i det långa loppet hinner jag med mer, och lär mig förmodligen mer.
Nej, ät upp korvskivan direkt istället. Då slipper korven bli skämd, så att du kanske aldrig får chansen att äta den.