Från inredning med papper av skolbänken, arkeologdrömmar och mardrömslika badresor till Leksand. Till en tillvaro som gift småbarnsfar med företag, i detta nu skrivande på en bisarr platta av glas. Hur gick det till egentligen?
Det börjar bli lättare att komma ihåg hur jag var som barn. Delvis för att jag har egna barn i dag, och delvis för att den fria och anspråkslösa tillvaron för 30 år sedan är något av ett ideal. Naturligtvis är det min tolkning som 36-åring av barndomen, men ändå.
Åren som förflöt som 15 till 25 år gamla jag är något av ett töcken, och därför är det intressant att fundera över vad som hände då. Speciellt med tanke på att det som hände då är rätt tongivande för vem jag är i dag.
- Jag gick ut elprogrammet i gymnasiet.
- Jag träffade några av de bästa personerna i mitt liv. Online, och offline.
- Jag hann spela både punk, dödsmetall och experimentell cirkusmusik i olika band.
- Jag träffade den kvinna som i dag är min fru.
- Jag utbildade mig på högskola. Den andra i min släkt som gjort det (brorsan var den första).
- Jag gjorde allvar av rekommendationerna att jobba med skrivande, och blev journalist.
- Jag flydde landsbygden, och hann bli sugen på att dra från storstaden Falun, tillbaka till den lilla by där jag kommer i från (och sedan 2007 åter bor i).
När jag tänker på det är åren från 26- till 36-åring rätt disiga de med. Jag har ett tydligt minne. Jag satt i ett kök på Manhemsvägen i Falun och åt Ballerina-kakor, omgiven av sambo, bror och syster. Jag firade 26-årig födelsedag och började sakta inse att jag hunnit bli rejält gammal, utan att egentligen uträtta något av vikt här i världen. Kort därefter, utifrån just den där tanken – att livet handlar om att uträtta – drabbades jag av en livskris. Den skulle bli något av ett lyft för mig själv, och hur jag ser på världen.
Fortsättning följer
