I mitt förra inlägg mindes jag tillbaka. Det fortsätter jag med här. Denna gång rör det sig om mer smärtsamma minnen.
Jag hade undvikit tanken halvt ett tag, att jag var 26 år gammal utan att ha uträttat något – enligt dåvarande sätt att se på det – viktigt i mitt liv. Men jag hade ändå snuddat vid den och smakat dess gift. Jag var innerst inne rätt övertygad om att det jag hittills uträttat var skit och att mitt liv just då var i princip meningslöst.
Plötsligt låg jag bara där på golvet en natt, och var helt övertygad om att nu tar allting slut. Jag ringde min mamma och förklarade att jag förmodligen håller på att dö. Hon lyckades lugna mig och var ganska omgående inne på att det rörde sig om panikångest. En fjant- och låtsassjukdom, tänkte jag med tanke på det dramatiska namnet. Men jag visste inte vad det var.
Panikångest hade jag hört nämnas tidigare. Vi hade en syokonsulent i högstadiet som brukade prata om sina personliga problem när hon skulle hjälpa oss att välja yrke. Hon hade nämnt något om panikångestanfall på bussen. Jag lyssnade med ett halvt öra och avfärdade det som trams. Arrogant av mig tycker jag, så här i efterhand.
De där attackerna kom tillbaka gång på gång efter det första anfallet. Jag började bli van, och med tiden utvecklades det till en mildare form av ångest som konstant vibrerade i kroppen. Jag blev rädd för att bli rädd, och därför blev jag naturligtvis rädd. Sökte vård, fick tabletter, åt tabletter, blev konstig och slängde bort tabletter. Gick avslappningskurs och träffade flera med samma problem. En skön liten gemenskap där det gick att skoja om problemen. Det var en brokig skara individer.
Avslappningskursen funkade inte så bra. Därför levde jag med min oro i cirka fem år, innan jag snubblade över en eminent liten kurs på nätet för 500 kronor. Kursen grundade sig på kognitiv beteendeterapi, med mindfulness som ett viktigt inslag. Två månader och pang bom så var allting borta. Botemedlet var att lära känna kroppen, och att acceptera att det ibland finns distortion i den. Det märkliga är att vårdcentralen skrev ut piller som första åtgärd, skickade mig på andningskurs som nummer två – men aldrig ens nämnde KBT. Samtalsterapi pratades det om, men det valde jag bort.
Jag lever i dag ett liv utan panikångest. Ibland jagar jag upp mig av stress precis som vem som helst, men till skillnad från förut vet jag hur dessa känslor av domedag och undergång ska hanteras. Jag låter maran rida klart och går vidare. Den här kunskapen använder jag ganska ofta för att hjälpa andra människor komma till ro och slappna av när katastroftankar och oro härjar i hjärnan. Om du som läser detta har liknande problem finns det bra hjälp att få hos, till exempel, Svenska ÅngestSyndromsällskapet.
I dag är jag tacksam att jag råkade ut för min krasch. Panikångesten blev en explosion som rensade rent i systemet och lärde mig massor om mig själv. Fram till det hände var jag en rätt nervös typ som ofta tänkte katastroftankar, hade höga krav på mig själv och nästan förväntade mig att misslyckas. Allt sådant försvann, och jag fick en ny syn på livet. För första gången sedan barndomen kunde jag känna mig riktigt lycklig.
När jag träffar personer som råkat ut för svåra olyckor, varit med om en tragisk händelse eller lidit av psykiska problem känner jag ofta igen mig i deras berättelser. En nära vän blev svårt misshandlad och höll på att mista livet. När vi pratar om våra respektive upplevelser är det ofta med gemensamma lärdomar. Speciellt när det gäller livet efter kraschen. Skillnaden är att det som hände mig utspelade sig i mitt huvud, inte i någon yttre verklighet. Men det gör det inte desto mindre verkligt, skrämmande och viktigt att ta tag i.