Det är inte bara naturen. Det är bristen på människor. Ödsligheten som ger lugn och ro. Det är det som är grejen med landsbygden.
Synen av översnöade åkrar, en sliten landsväg vitfläckig av snö, elledningsstolpar som magra pelare i vinterlandskapet. Ljudet av vinden, en avlägsen traktor och en fågel som kraxar blandas med mina egna steg. Jag upplever en blandning av lyckorus och total avslappning.
Närheten till naturen hade jag i stan också, men där fanns inte ödsligheten. Här är chansen, eller risken, liten att jag ser någon annan människa under mina promenader.
Nej, det är inte bara naturen. Utan andra människor här ute finns inget att subtrahera från upplevelsen. Varje åker och telefonstolpe skänker mig en sorts trygghet. Människan har trängt undan naturen, men den väntar likt uppdämt vatten. Redo att återkräva lånet.
