Känslan av att vara vid liv kan vara svår att upptäcka när livet är som mest aktivt. Jag fick chansen att känna under en bilfärd.
Det är egentligen bisarrt, själva livet. Dag efter dag med tusentals små processer som bubblar och snurrar. Tankar som styr processer och processer som styr tankar. Den märkliga farkosten av kött och ben tuffar troget på, även om den är väldigt bräcklig.
Just i kväll kände jag en tacksamhet. Över att jag får uppleva det här vi kallar livet, och för att jag kan skriva ner detta just nu så att fler kan följa mina tankebanor. Över att jag får vara frisk och för chansen att umgås med bra personer, har möjligheten att krama mina barn och för att jag kan leva i lugn och ro i utkanten av det stora bullriga.
Jag steg ur bilen och såg stjärnhimlen. Den frammanade återigen en känsla av trygghet. Trygghet som kommer från min storlek i förhållande till universum. Över att vad jag än gör, så spelar det inte så stor roll sett ur det stora perspektivet. Det är ok att vara liten och obetydlig, som en liten lykta i det stora mörka eviga.
Tack.
