Jantelagen. Denna bespottade företeelse. Märkligt nog är den som klagar på jantelagen ofta fri från all form av klander. Det är alltid någon annan som är janteagenten.
”Du ska inte tro att du är något”, ”Vem tror hon att hon är?”, ja ni känner väl igen formuleringarna. Själv räknar jag även in vardagsavundsjukan (se denna engelskspråkiga artikel på Wikipedia). När grannen vinner på lotto, köper ny bil eller blir befordrad på jobbet börjar det gnissla inombords. Avundsjuka, som blir till bortförklaringar; ”Han har säkert fuskat med skatten!”, ”Jag har sett honom prata med några skumma typer”, ”Han har väl lånat ihop till alltihop. Egentligen är han en riktig idiot”.
Och så missunnsamheten. Hoppet som växer, om att den där grannen ska ramla i trappan, få lacken repad eller sparken från sitt jobb. Och råkar han inte illa ut i dag, så gör han säkert det i morgon. Vara glad för någon annans skull? Jodå, för fan. Men just den där grannen är en satans tölp.
Det kan räcka med en gliring från grannen. Ett skrytsamt litet skämt. Men lika gärna kan den bubblande vämjeliga känslan av avund, missunnsamhet, irritation och personligt misslyckande komma ändå. ”Vem fan tror han att han är?”.
Det finns nog ingen som tycker bra om jantelagen. Jag vet ingen som skulle säga att den står för bra egenskaper. Men den finns där, trots att ingen har den som ideal och trots att alla tycker att de egenskaper den för med sig är vidriga. Det viktiga i sammanhanget är att den alltid finns hos någon annan.
Jag får själv smaka jantelagens bittra vin med jämna mellanrum. Det kan handla om att någon är lite för uppspelt över något hen ser fram emot, eller att någon fick det betydligt lättare att uppnå något än jag hade. Någon är lite för glad, lite för högljudd, lite för skrytig. ”Vem fan tror hen att hen är?”. Det gäller att spotta ut det där vinet igen, säga nej till jantelagen och låta de destruktiva känslorna passera likt ett löv på vattnet.
För, allvarligt talat, hur kan en persons liv bli sämre av att någon annans blir bättre?