Jag passar på ett skriva ett blogginlägg när jag är i mitt mest pessimistiska tillstånd. Mest för att få läsa det själv senare, när den inre stormen bedarrat.
Vid det här laget känner jag mig själv bra. En del i att vara jag är de här häftiga negativa djupdykningarna inombords. När jag väl befinner mig där finns ingen optimism. Allt elände är för evigt, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag är helt oförstående även för de positiva händelser och känslor jag har upplevt. De tillhör en avlägsen dröm. Från och med nu och för all framtid kommer allting att vara missnöje.
Det kan räcka med en liten irritation, oro eller tvivel för att tända stubinen. Sen händer det grejer. Noterade i dag, precis som tidigare, en trötthet/matthet strax innan det bröt ut. Häftig vrede över att livet är förutsägbart, irritation över diskmaskinens eviga kretslopp av plocka i och ur, irritation över andra levande varelser i samma hus och ett starkt vemod över att allt jag gjort hittills i mitt liv är fullständigt värdelöst och meningslöst. Över att det inte blev bättre än så här. Över hur instängd jag känner mig och hur lite gemensamt jag har med alla andra jävlar. Och så, plötsligt, mattas allt av i ett ”skit samma, vem bryr sig?”.
Just nu har jag en svag huvudvärk. Känner mig lite yr i huvudet och har skuldkänslor. Det är på väg bort. Ungefär som migränen verkar fungera för frun. Apati är den bästa beskrivningen.
Senare i kväll, eller i morgon, kommer jag att uppleva ett lyckorus. Så är det alltid efteråt. I det löjligt positiva tillståndet finns ingen förståelse för hur livet någonsin kan vara på något annat sätt. Allting är fritt, evigt och jag är den bästa människan som någonsin har levat. Jag känner en gränslös kärlek inför allting som är och har varit levande, och jag vill ge av mig själv för att vara med och bidra till den bästa tid som någonsin varit.
Sen blir livet som vanligt igen.
Varför jag fungerar på det här viset har jag ingen aning om. Upptäckten gjordes under mina år av ångest. Min personlighet är cyklisk, och med insikten om att jag fungerar på det sättet är det ganska bekvämt. Medan jag skrev det här inlägget kommenterade @LottaOP på Twitter och påminde om att ångesten ofta kommer med det här tillståndet. Ja, så är det. Men varför är det så? Hur hänger det ihop?
Funderar på om fler är som jag. Kommentera gärna. Vilka insikter har du gjort kring det här sättet att vara?
