En långpromenad jag tog. Över snöig mark och genom skog.
Den bländande vita marken möter mig som ett gigantiskt leende. Snötäcket som dämpar världen och känslan som uppstår, av att vara ensam kvar i det stora tomma vita. Ödsligt och lugnande, ensamt och fantasieggande.
Det är skönt att inte möta några människor. Jag ser på den orörda snön mellan några träd och tänker att jag nog har en sorts bacillskräck, som kommer fram ibland. Mot människor. De stör friden, och jag blir glad när jag hittar saker i omgivningen som inte bär några spår av mig och min art. Vi syns och hörs för mycket, och det är bra med en paus. Försöker att inte låtsas om mig själv. Bli till en snödriva, i tanken.
Jag överraskar mig själv med att tycka om vitt. Tänker på att jag borde skaffa fler vita kläder. Svart, som så länge varit en favorit, är en normalitet i mitt liv. Det vita avviker, är ståtligt och bländande. Och syns.
Det svarta är på väg ut ur mitt liv. En process som tagit 20 år. Är det därför jag intresserar mig för vitt, och även andra färger?
[nggallery id=1]