En slitstark dröm i mitt liv. Den att bryta upp från vårt etablerade samhälle, tillsammans med likasinnade. Skapa ett nytt liv ute i vildmarken. Självförsörjande i största möjliga mån.
När det pratas om att bygga ett litet ekologiskt samhälle, självförsörjande och relativt fritt från inblandning av stat eller liknande brukar kollektivism, miljörörelse och liknande höra till associationerna. Själv har jag en delvis annan infallsvinkel.
Mitt ideal ser ut på följande sätt, kortfattat:
- Vi lever i naturen och i harmoni med den. Odling av egna grödor, uppfödning av djur och jakt/fiske för att försörja oss. Viss handel med samhället, men så lite som möjligt.
- Vi använder teknologi för att kunna ha ett sånt här liv. Med hjälp av modern kommunikation kan användandet av fordon och bränsle minimeras. Internet är en viktig del för att sköta olika ärenden, söka kunskap och dessutom sprida vår kunskap om det här livet vidare. Elproduktion kan förmodligen ske i egen regi i framtiden, men är i nuläget troligen något som behöver köpas in.
- Tanken är definitivt inte att leva som på stenåldern. Det här är tänkt som en förening av det gamla och det nya sättet. Raskens med 4G, typ.
- Arbetet sker i kollektiv form (som ett företag, typ), men var och en lever sitt eget liv och det bör finnas avstånd mellan boenden för maximal frihet. Just den här delen är viktig. Att bo i kollektiv vore en mardröm för mig.
- En viktig del är också det filosofiska i kombination med hälsa, mental som fysisk. Välbefinnandet ska vara i fokus.
Jag skrev en harang om varför jag vill detta. Men jag suddade igen. Låt oss säga så här: jag är liberal, och tycker inte om att stå under kontroll och beroende av myndigheter/stat. Och sen är jag inte helt positivt inställd till konsumtionssamhället, heller.
Min dröm är naiv, precis som många andra drömmar. Den är ogenomtänkt, ofärdig och – åtminstone just nu – orealistisk. I dagsläget beror det främst på att jag inte har träffat rätt personer; likasinnade som kan andra saker än jag (bygga, till exempel). Med rätt människor går det faktiskt att förverkliga detta. Och med rätt människor menar jag folk som trivs ihop, för det är viktigare än bakgrund/kunskap och ideologi.
Återigen denna kombination, som går igen allt mer i mitt liv: landsbygd/glesbygd och teknik.
Till sist en notering kring det här med #Blogg100:
Jag börjar märka hur min passion för skrivande kommer tillbaka, precis som jag hade hoppats. Blogginläggen är något jag numera längtar till och tillåter ta alltmer tid i anspråk. Ämnen är inte svårt att komma på. Det kommer nya idéer hela tiden, som jag sparar in i en todolista. Nästan varje dag brukar det poppa upp ett ämne, som jag går och suger på en stund. Detta ämne blir sedan att blogginlägg. Annars har jag en reserv på cirka 10 idéer som väntar på att bli skrivna.
Något annat som kommer är också ett mod. Jag har redan avverkat panikångest och skam, och nu även en flummig dröm. Och det finns djupare källor att ösa ur…