Lite samma tema som gårdagens blogginlägg. Jag tror vi lätt glömmer bort vilka vi är, och vilka inre krafter vi besitter. De flesta kan nog hitta någon anledning att sträcka på sig – morra lite och känna känslan av att vara förbannat bra.
Världen och samhället tenderar att kartongifieras. Följa de givna linjerna som drivs av minsta motståndets lag, hävd, normer och konflikträdsla. Utan att någon egentligen vill det bildas standarder, och dessa är som upptrampade stigar i vildmarken. Klart vi går där det redan är röjt – inget konstigt med det.
Vi kartongifieras som människor också. Blir de andra säger att vi är, och de vi är vana att vara. Det blir enkelt att vara sig själv, för att det vilar en trygghet över att allt är som vanligt. Jag är som vanligt och du är som vanligt. Tiden som färdar oss mot det yttersta stannar av, och vi upplever en stabilitet. Illusioner, men ändå – skön känsla som väcker hopp.
Det vi gör är en viktig del av vilka vi är. Om vi gör samma saker jämt, blir det också en standard. Det rullar på i gamla invanda rutiner. Vi glömmer bort vad vi gör, och varför vi gör det. Det blir en identitet, ett måste. Men vi blir bättre på det vi gör, och det märks inte. Känslan av att allt är som vanligt gör ju att tiden står stilla, och då kan ju inget förändras. Men det gör det.
Vi behöver jämföra nu med då ibland, och se vad som har hänt. Se utvecklingen och känna odjurets stolthet inombords. Den där speciella känslan som liknar den när hjälten i filmen besegrar skurken, eller när du hör så bra musik att du känner dig odödlig.
Jag kallar det här odjuret för att det är otyglat och oborstat, skiter i stabilitet och normer, att passa in och att be om ursäkt. Se dig själv i spegeln och fundera på vad det är som du gör varje dag, och hur bra du är på det i dag jämfört med fem år tillbaka. Sträck sedan på dig, ditt odjur.
Den här bloggposten är nummer 45 av 100 i #blogg100. Jag tackar Smiling Warrior för inspirationen – ett citat från en av hans böcker (som han postade på Facebook).
Minnen blir till vanor som sedan blir min verklighet. Likt elefanten som först binds med en kedja den inte kan bryta och sedan med ett tunt snöre. Elefanten minns kedjan den inte kunde bryta och försöker därför inte ens slita av det tunna snöret som den sedan binds med. Minnet av kedjan har blivit den upplevda verkligheten och det tunna snöret uppfattas inte. Mina minnen kan därför sägas forma både mig och den verklighet jag upplever.
